Nu är tiden inne för det årliga pepparkaksbaket. Oftast sker det den 6 december. Det har liksom blivit en tradition. Men i år tror jag att det blir uppskjutet en dag eller två. I år har jag dessutom bjudit in de två yngsta barnbarnen. De två äldre har varit med och bakat mång gånger när de var små.

Jag kan säga att det är ren och skär glädje att se hur de går in för fullt med kavel, pepparkaksmått och mjöl, mycket mjöl. Oftast känner man sig som en snögubbe innan allt är gräddat och klart. Men vad gör det, huvudsaken är att alla är nöjda och pepparkakorna är goda.

Jag använder mig av ett recept som gått i arv från mormor till mamma och nu till mig. Jag har skrivit ner det och pappret det är skrivet på börjar så smått bli väl använt. Det är dags att uppdatera receptet på ett nytt papper. Nej, jag skriver inte ner det på datorn. Det kan försvinna ut i cyberrymden och hur ska jag då kunna baka pepparkakor? Recept på papper är hårdvara för mig, speciellt de recept min mamma skrivit ner i en gammal kokbok. Den vårdas ömt ska jag säga.

I den kokboken finns recept på det mesta man behöver, allt från klimpar till soppa till ”pärongröt” och olika inläggningar. Allt efter hennes smak och tycke. Smaker som påminner mig om barndomen. Ibland kan jag bli riktigt irriterad över att jag inte får till samma smaker, men jag gör mitt bästa. Samtidigt flyr tankarna till både mormor och mamma. Jag minns mormor vid vedspisen rörande i någon gryta eller mamma som pysslar på med olika saker i köket medan vi väntar på att allt ska bli klart.

Jag tror inte att jag uppskattade deras kockande när jag var yngre men nu skulle jag gärna samlas med dem i köket igen och att vi tillsammans skulle koka något riktigt gott, skratta och ha roligt samtidigt som jag skriver ner receptet för att ge vidare till kommande generationer.