Julen närmar sig och de första annonserna har börjat dyka upp i tidningen. I mitten på november drar det i gång. En månad av fullgaskörning med prinskorvar, köttbullar och kålrotslådor.

För vissa åtminstone. Jag har ju tidigare berört att jag har bekanta som, helt bortom mitt förstånd, avhandlar en tre, fyra julbord innan jul.

Det är obegripligt på flera sätt, kanske framför allt eftersom smakerna på julbordet är något jag starkt förknippar med jul. Att äta de smakerna vid en mängd andra tillfällen, som inte har något med jul att göra, gör naturligtvis att intrycket på julafton blir mindre speciellt.

Historiskt har jag aldrig ätit julmat innan jul, med undantag för när det serverades i skolan. Under de senaste åren har jag emellertid gjort ett avsteg från min linje och besökt ett julbord i mitten av december. Helt enkelt eftersom det varit i ett sammanhang som jag velat närvara vid av andra orsaker än just maten. Det har, med tanke på ovanstående resonemang, ändå inte förtagit särskilt mycket från min senare matupplevelse på julafton, även fast jag ätit mig illamående på julborden.

I år står jag dock inför en mycket prekär situation då jag är bokad på två julbord. Eller två sammanhang där det serveras julmat, kanske jag ska säga.

Saken blir inte bättre av att dessa två tillfällen infaller under samma helg, bara en och en halv vecka innan julafton.

”Du behöver väl inte äta ihjäl dig varje gång”, kanske någon tänker.

Tyvärr funkar varken jag eller mänsklig psykologi så. Alla som någon gång ätit buffé känner till fenomenet. När du väl betalat för maten vill du att det ska vara värt det, och då skyfflar du på så länge du orkar.

Så är det bara, och jag vet att ni är många därute som fungerar på samma sätt.

Prövningar i självbehärskning slutar för det mesta på samma sätt, och den här gången blir det till förmån för ännu en runda köttbullar och lådor.