Attans, vad den här sommaren gick fort.

Jo, det har hörts från många håll redan. Det är faktiskt lite svårt att att tro att det redan gått etthundra dagar sedan midsommarveckan började och vi hade en lång och skön sommar framför oss.

Etthundra dagar går fort. Säg inget annat.

Sommaren är som hundra dagar av hopp där allt hänger på att vädret blir bra. Det är vad som mest av allt skiljer sommaren från de övriga årstiderna. Under alla de övriga årstiderna kan det nämligen vara skitväder varje dag – och vi tycker helt sonika att det är helt normalt.

Idag är det exakt etthundra dagar kvar till vi har ett nytt år. Då skriver vi 1 januari 2025 och vi har passerat vintersolståndet. Om ytterligare etthundra dagar inleder vi påskveckan – och ytterligare etthundra dagar senare inleds Rockoff-veckan – och då börjar sommaren ta slut igen.

Attans, igen.

Nu vet vi allihopa att om vi ständigt blickar framåt tar livet slut rätt fort. Men ska vi ändå jaga på framåt kan vi lika gärna ta i ordentligt.

Låt oss kika på en av mina tidigare favoritlåtar – Perssons Pack-låten ”Tusen dagar härifrån” inspelad någon gång i början av 1990-talet,

”I ett helt annat land har vintern börjat komma.

Och dagarna på stranden känns som hundra år sen.

När ett regn tar sig ner på insidan av kragen.

Och stövlarna hon köpte i morse är förstörda.

Där hon knallar samma gata upp och ner.

Under skraporna försöker hon att le.

Men när längtan blir till gråt.

Ber hon klockan skynda på.

Snälla ta mig tusen dagar härifrån”

Jag tror jag omvärderar denna text från och med nu.

Nu gäller det att knäppa kragen, köpa nya stövlar, kasta klockan och vika in på en annan gata. Livet är för kort för att ständigt blicka för långt framåt.