Få har väl missat att det blev fel när Sveriges kung Carl XVI Gustaf skulle berätta för det svenska folket vad prins Carl Philips och prinsessan Sofias nyfödda dotter skulle heta.

Vid den så kallade konseljen sade han med visst eftertryck att hon skulle heta ”Inse” i stället för det korrekta Ines. Detta orsakade till en början stor förvirring och folk kom med väldigt djupa förklaringsmodeller på det ovanliga namnet.

”Inse ligger rätt i tiden, det är så mycket vi behöver inse”, läste jag i en kommentar någonstans. Det har också gett orsak till viss munterhet, även en hel del hån och elakheter. Som känt har kungen dyslexi, vilket gör att han helt enkelt inte hörde eller märkte att det blev fel.

Jag läste en krönika om det här i Dagens Nyheter och jag håller med det skribenten där skrev. Den som aldrig har sagt fel en enda gång i hela sitt liv kan skratta högst. En funktionsnedsättning är inte något som är kul att håna.

Själv har jag min beskärda del av felsägningar. När jag jobbade på radio och läste nyheter i direktsändning kom det ibland felaktigheter ur min mun. Ofta rättade jag till det i nästa stund, men inte alltid.

Som den gången när jag en tidig måndag morgon förkunnade att polisen rapporterar om fyra fall av missfall under helgen. Det skulle förstås vara misshandel men jag märkte inte att det blev fel. Några minuter efter sändning ringde en man till mig och sade att han tycker att det är konstiga saker som polisen börjat rapportera om, hur kan de känna till eventuella inträffade missfall på Åland? Och hur kan det vara av allmänt intresse? Jag fattade ingenting. Tills jag gick tillbaka och lyssnade på vad jag hade läst.

Troligen var det en freudiansk felsägning, jag hade nyss fått reda på att jag väntade mitt tredje barn och någonstans fanns en oro för missfall.

Jag är i alla fall glad att jag inte är kunglig, för då hade den felsägningen förföljt mig resten av livet.