Jag älskar att ha stora barn. Det är så sjukt intressant att äntligen få se vilka personer de blivit och utvecklats till och att få följa deras livsval.

För ett tag sedan såg jag ett av mina barn på hennes arbetsplats utan att hon visste om det. Jag var själv där på ett jobbuppdrag, men zoomade i ärlighetens namn totalt ut från min arbetsuppgift, jag glömde varför jag var där. Jag stod bara där i vimlet och iakttog henne och vad hon gjorde, hur hon agerade och på ett så otroligt fint sätt styrde upp saker. Mitt hjärta svällde av stolthet och jag fick svälja tårarna. Tänk att hon är mitt barn, så fin, så kompetent.

Ibland kan jag tycka att föräldraskapet mest handlar om de första åren. Det är stort fokus på de mindre barnen på både föräldrasajter och i föräldramagasin. Ganska sällan handlar det om stora barn, när de flyttar hemifrån och när de börjar skapa egna liv. Det är kanske naturligt men det är också en omvälvande tid både för barn och föräldrar. Barnen ska börja bygga upp en egen tillvaro, medan föräldrarna måste hitta andra saker att fylla sin vardag med än barnen och deras förehavanden. Man får hitta och skapa nya sätt att umgås inom familjen och ganska ofta kan jag tänka mig att den ena parten - föräldern -längtar mer efter barnet än vice versa.

Kvällar med middagar och samtal om livet där man får höra om allt de varit med om blir ett nytt inslag. Spela brädspel är en annan favorit. Ofta med barnens respektive eller vänner som en del i sällskapet. I de stunderna känner jag ofta en ilning av lycka i mitt inre. Många unga i dag är så enormt kloka och insiktsfulla och det är härligt att få ta del av hur de tänker och resonerar.

Man får helt enkelt vara glad så länge de frivilligt vill komma och umgås. Då kan man dra slutsatsen att man kanske inte har varit en total katastrof i sin roll som förälder.