Det finns stunder i livet man påminns om hur förbannat mycket man gnäller.

Är det inte vädret, så är det att det är långt till semestern, att ingen orkar hålla det städat där hemma eller att det måste handlas mat för 34:e gången den här veckan. Det satt jag och tänkte på häromdagen då jag fick ett av mina bättre infall. Jag får samma infall ungefär samma tid varje år och det går ut på att en dag då jag har kvällspass på jobbet cykla ut till en närbelägen klippa (måste vara en röd klippa, inte sandstrand), ha med en picknickkorg, sola och bada. Helst ska det göras ensam, för det är då den största må bra-effekten infaller. Det var helt underbart. Perfekt väderlek, inte för hett, fläktande vind och i vattnet var det kanske 19 grader och algfritt.
 

Oftast får jag vara ensam där på min klippa, men ibland dyker det upp någon.

Nu senast två tyska cykelturister som kom och satte sig lite onödigt nära. I glatt samspråk bredde de ut sin filt och tog fram sin dryck cirka fem meter från mig och då fanns det rejält med utrymme i alla riktningar. De vinkade och log åt mig. Jag skärpte till mig och log tillbaka. Orka irritera sig på det nu, liksom. Det är en perfekt dag, alla får vara på den här klippan, de har semester och är glada och jag är också glad och semestern är i alla fall inom räckhåll. Lite senare somnade jag en stund där på min handduk och då jag vaknade hade de cyklat vidare.

När jag cyklade hemåt för att kliva på mitt kvällspass hade jag en lugn, glad känsla i bröstet.
 

Tänk att få bo så här, med en av världens vackraste skärgårdar på femton minuters avstånd. Det är ett av de större lyckokasten i livet. Om det ska gnällas kan det åtminstone gnällas vid rätt tillfällen. För ibland ska gudarna veta att det kan lätta på trycket om man får samgnälla lite med rätt person.

Men inte en perfekt sommardag när det är lätt att leva.