På onsdagen övar jag och dottern till fredagens prov i omgivningskunskap. Temat är trafiksäkerhet. Det är en lång rad skyltar de ska lära sig, från det rödvita stoppmärket till färdriktning förbjuden och allt där emellan. En av skyltarna visar Herr Gårman som med resoluta steg korsar övergångsstället.

På torsdagen lägger jag fram dagens tidning framför henne. Ser du? Fru Gårman finns också. Dottern tycker att vi ska gå och titta på skylten nästa gång vi är i staden.

Lika välkomnande till den nya skylten är inte majoriteten av kommentatorerna på Ålandstidningens Facebook. De raljerar friskt. ”Konstigt att det inte blev en hen”, skriver någon. En annan frågar, befogat ändå, om även Herr Gårman-skyltar i bra skick ska bytas ut? Svaret är nej, bytet sker när de gamla skyltarna anses vara uttjänta. Sammanfattningsvis är det få hejarop i tråden.

Varken debatten eller skylten är ny – Åland är bara hopplöst efter i tiden.

När jämställdhetsfrågor började uppmärksammas alltmer i Sverige runt millennieskiftet inleddes en diskussion om Herr Gårman-skylten inte också borde ha en kvinnlig motsvarighet. En skylt togs fram 2008 och den sattes året därpå upp på flera ställen i Sverige.

Det gick inte heller där obemärkt förbi: Vad ska det där vara bra för och varför i hela friden bär hon kjol – är inte det något som förstärker könsstereotyper? Och borde hon inte heta Fru Gårkvinn för att det på riktigt ska vara jämställt?

Jag gillar Fru Gårman, hon traskar nämligen med lika självsäkra steg och lika högt huvud som Herr Gårman. Lite upplyft blir jag också när jag ser att runt 300 personer gillar artikeln om den nya skylten, vilket är långt fler än de negativa reaktionerna.

Och det bästa är följande: Min nioåring lyste upp när hon såg bilden på den nya skylten. Tack för det, Mariehamns stad!