I förmiddags utbrast jag plötsligt ”Hoola Bandoola. Nu kör vi!” Mest för att ge mig själv lite energi. Det väckte viss munterhet bland kollegorna, även om de är vana. Jag har ett stort förråd av märkliga uttryck som mer eller mindre frivilligt ibland bubblar ur mig.

Visste ni att det gamla proggbandet Hoola Bandoola band hämtade sitt namn från stridsropet ”Hoola Bandoola” som myrorna häver upp när de ska erövra Kalle Ankas picknick-korg i kortfilmen ”Snyltgäster”? Det berättade Mikael Wiehe, som grundade bandet tillsammans med Björn Afzelius samt Peter Clemmedson.

Det där är den sortens onödig kunskap som jag älskar. (Om man nu kan kalla någon kunskap för onödig. Risken är förstås att den puttar ut något annat mycket viktigare ur minnet, men det märker jag ju å andra inte.)

Jag fördjupar mig fascinerat i ämnet.

Kalle Anka-filmen ingick i julaftonsprogrammet på svensk tv under åren 1967-1970. I original heter den ”Tea for Two Hundred” och kom ut 1948. Filmen nominerades faktiskt till en Oscar i kategorin bästa tecknade kortfilm, dock utan att vinna.

Röstskådespelaren som gjorde myrornas röster och läten hette Pinto Colvig. Han var även vaudevilleartist. Hans specialtrick var att spela klarinett falskt samtidigt som han gjorde stora överdrivna rörelser och grimaser. En konst jag inte visste att jag ville se förrän nu.

Pinto Colvig gjorde även originalrösterna till Pluto och Långben. Han lånade sin röst till dvärgarna Butter och Trötter i den engelska originalversionen av Snövitt.

Pinto Colvig, som egentligen hette Vance DeBar Colvig, dog 1967, 75 år gammal. Storrökare hela livet blev han en av pionjärerna i USA för att förespråka cancervarningar på cigarettpaket.

Tack för allt, Pinto!