Jag har alltid varit en stor djurvän. Märkligt kanske, eftersom jag aldrig haft något husdjur i familjen. Det närmaste jag någonsin kom var hästen mamma hade på stall under min uppväxt, men Rippe, som hästen hette, har nog ganska lite med min kärlek till djur att göra.

Det är hundar som har fångat mitt hjärta mest, så nu ska jag förklara varför jag älskar dem så mycket.

Det finns något så otroligt vackert i hundars oskyldighet. De är osjälviska, har inga dolda motiv och sprider alltid glädje och kärlek – villkorslöst och outtröttligt.

Det finns en oskuld och okunskap i hundars blick. För hundar, eller egentligen alla djur, finns inget ”senare” utan bara ett evigt ”nu”. De är oberörda av livets existentiella insikter – och med den friheten i ryggsäcken är det förstås ganska enkelt att leva varje dag med stor glädje. På ett sätt påminner hundar om oss människor som små bebisar – innan vi hunnit utveckla vår kognitiva förmåga så mycket att vi begriper livscykeln, börjar tänka och blir själviska.

Då finns det bara glädje och kärlek till alla runtomkring oss, och det är ganska lätt att känna avund och glädje när man stöter på en liten pälsboll som lever ett helt liv på det sättet. Kanske är det också därför vi människor dras till hundar på ett djupare plan. För att deras värld är så mycket enklare men på ett annat sätt samtidigt också mycket rikare.

Till på det visar hundar genomgående en orubblig lojalitet. Det spelar nästan ingen roll hur de blir behandlade. Kärleken till de som de håller kära är evig.

Vi människor skulle nog må ganska mycket bättre av att vara lite mer som hundar. Lite dummare, lite mer i nuet och utan att planera för framtiden eller grubbla över det förflutna.