Att julfirandet är förknippat med traditioner är inte så mycket att orda om, det är bara så det är. Och det är rätt skönt att vissa saker kan få vara desamma i en värld där allt snurrar så fort att dagens trend är historia i morgon.
Ändå ligger det väl i människans natur att vara nyfiken, vilja utvecklas och testa nya saker.
Så med de två tankarna i huvudet finns det något i mig som varje år vill klämma in något nytt inslag i julfirandet. Absolut inget tidskrävande eller dyrt – det ska vara rimligt – och oftast handlar det om något ätbart. Inte sällan fastnar jag för godis. Lite nytt julgodis rubbar ändå inte traditionerna nämnvärt.
Redan i oktober börjar det dyka upp en massa frestande recept i mina flöden. Och när julen närmar sig intar jag en mer aktiv roll och läser mina mattidningar och kokböcker. Till slut har jag väl en hundratjugoelva recept som jag vill laga.
Men på något förunderligt sätt strandar det ofta vid tanken. Och det handlar främst om två saker:
1. Det finns en ganska uttrycklig beställning på att jag ska laga ”julkolan”, det vill säga samma kola som jag gjort sen jag var 15. Och det är okej, den är supergod. Dessutom skulle besvikelsen bli enormt stor om jag inte gjorde mina traditionella ”praliner”, som har åtminstone 20 år på nacken. Det i sig är också okej. Med andra ord är varken julkolan eller pralinerna utbytbara.
2. Hur mycket godis ska man äta? För det stannar ju aldrig vid det hemlagade, utan det ska köpas hem en ansenlig mängd choklad som också den hör till. Och någonstans måste man sansa sig med godsakerna, tänker jag.
Så det slutar nästan alltid med att mitt tråkrationella jag konstaterar att vi nog har tillräckligt med godsaker utan att jag ställer mig vid spisen och rör ihop några sorter till. Och så är det rätt bekvämt att hemfalla åt rutinerna.
Men än har jag inte gett upp årets nytänk. Kanske det är nu det händer?
