Min sambo är inte särskilt sportintresserad men det är däremot hennes familj. Framför allt när det kommer till sporter där Finland är framgångsrika, alternativt åtminstone kan hävda sig i.

Det är Pärmäkoski och Härmakoski, Hirvonen och Sirpponen. Helander och Relander. Det skidas kort och långt, upp och ner. Det kastas spjut och det hoppas höjd.

Till familjens stora förtret är jag, min arbetsroll till trots, tämligen ointresserad. Nästa år ska de åka på Sverigekampen/Finnkampen. Alla ska med, till och med min sambo, men inte jag. Det är ingenting som lockar mig. Tvärtom tycker jag att det låter jobbigt. Betala för att behöva sitta still på en arena i Stockholm. Nej tack.

Särskilt kritisk är min sambos lillasyster Agda. Hon tillhör de i familjen som konsumerar mest idrott – och varje gång hon noterar mitt ointresse ifrågasätter hon mitt yrkesval och undrar ”hur det kan komma sig att jag som sportreporter inte är intresserad av sport?”. Det är jag, brukar jag svara. Men inte hela tiden.

Agda är inte ensam om att undra och i lördags fick jag samma fråga fast på en födelsedagsfest. Passande nog av en gammal kock. Han om någon borde förstå, tänkte jag.

Jag känner ett antal kockar och gemensamt för flera av dem är att de gärna undviker att laga mat på sin fritid – oavsett hur duktiga och intresserade de är. I några fall består den egna kosten till och med nästan uteslutande av mikromat.

Så nej, jag tänker inte följa Vinterstudion det här året heller. Och jag kommer knappast att ta del av den upphaussade hockeyturneringen 4 Nations Face-Off (där de finländska NHL-proffsen ställs mot Sveriges, Kanadas och USA:s diton).

Men med det sagt hoppas jag fortfarande att det går bra. Det är inte så att jag inte unnar våra inhemska idrottare framgångar. Det är bara det att jag hellre sysslar med annat.