Min kollega berättade häromdagen att hon under natten hade hört hur det skramlade till i råttfällan som var placerad utanför huset. Det började direkt att krypa i mig. Råttor, fy farao. Och så tycker kollegan också. Det blev inte bättre av att det skramlade rätt länge och att råttfällan inte låg kvar där den skulle när den skulle tömmas. Eftersom kollegan inte gillar råttor det minsta hade hon kallat in en kompis för att ta hand om uppgiften. Kompisen hittade fällan och upptäckte då att råttan fortfarande levde. Och att det var en stor en.

”Man vet ju att de håller ihop i par så nu väntar jag på att råttfällan ska smälla igen”, sade kollegan.

Och det gjorde den. Några nätter senare fastnade råttpartnern i fällan och lika stor var den.

När jag var liten och ända fram till att jag fick barn var jag väldigt rädd för spindlar. Men den fobin lyckades jag bli av med när sonen visade sig vara ännu mer rädd och det bara var jag som kunde rädda honom från odjuret som satt i ett hörn i hans sovrumstak.

Det finns inget som är så bra mot fobier som att skaffa barn. En mamma låter inga fobier stå i vägen när det kommer till att rädda ungarna. Så tänkte jag precis, men sedan mindes jag den där gången det kom en geting flygande mot middagsbordet en sommarkväll i trädgården och jag flydde hals över huvud och min dotter blev stucken under ögat. Det var ett ögonblick jag hade förträngt. Så okej, rättelse: en mamma låter inga fobier stå i vägen när det kommer till att rädda ungarna, förutom getingfobier.

Och råttfobier kanske jag behöver tillägga. För de där råttorna som enligt kollegan var i ”kattstorlek” – de skulle jag nog också offra ett barn eller två för om de kom i min närhet.