Usch vad jag tycker illa om mörker, kyla, is och halka. Jag har alltid tänkt att jag är född på fel breddgrad. Sol och värme det är min grej. Dagar med minusgrader börjar nästan alltid likadant om man inte haft motor- och kupévärmaren påslagen.

Först håller man inte på att komma in i bilen. Väl inne klagar den och är segstartad. På med lagom värme så framrutan blir lättare att skrapa. Ut och börja gnugga bort is som sitter som berget. Ut på vägen och det är ju snorhalt. Det är ”tammetusan” alltid snorhalt på Emkarbyvägen. Jag undrar varför?

Jag sniglar mig fram och känner hur irriterad jag blir. Gasar tills bilen börjar dansa på vägen. Ner med farten igen så jag inte kör till skogs. Så här ska det hålla på nu i flera, långa månader. Hur ska jag stå ut. Jag vill gå i ide och vakna upp till fågelkvitter och sol för att slippa eländet. Förstås kan jag vakna upp en sväng vid jul för att äta lutfisk och skinka. Men sen snabbt tillbaka i idet igen.

Nu säger många att det är så fint med vackra vinterdagar när snön gnistrar i solen och man kan åka skidor, ta med sig picknick och njuta. Hur många sådana dagar är det under en vinter? I det flesta fall är det mest grått, blött med kärringhalka och gubbafall.

För att inte tala om att njuta av att skida. Det finns inte på min karta. Får jag ett par skidor på fötterna har jag plötsligt två vänsterfötter och allt trasslas in i varandra. Nej, tacka vet jag barfotadagar med gräs som kittlar under fötterna eller grus som samlas mellan tårna och irriterar så där lagom mycket. Mina fötter trivs inte alls instängda i sockor och skor. Tårna vill vifta fritt.

Jag får hoppas på en tidig vår så jag kan släppa fötterna fria igen. Det kan liknas vid ett kosläpp på våren med all glädje det innebär.