Varning för grafiskt innehåll. På riktigt, varning till er alla som tror att storken kommer med bebisar till glatt överraskade föräldrar.

När jag började föda barn blev jag samtidigt ett objekt för den medicinska vetenskapen. Mina två första barn föddes med hjälp av barnmorskestuderande. Med första barnet minns jag hur en ivrig blivande barnmorska ville mäta hjärtljuden på bebisen med något slags bälte. Det som gjorde vårt samarbete svårt var att jag behövde stå när värkarna kom, och de kom ofta. Varje gång hon nästan fått bältet på plats skuttade jag skrikande ur gungstolen.

När jag väl klämt ur mig barnet började tråcklandet. ”Det räcker med ett stygn, så det är onödigt att bedöva eftersom det då skulle bli två stick i stället för ett”, sade barnmorskan.

Problemet var att varje gång den studerande stack in nålen i fiffiområdet ropade jag ”aj!”. Och då drog hon i rena förskräckelsen ut nålen. Tre försök senare var stygnet på plats.

Samma sak med andra barnet, en studerande skulle vara med.

Inget ont om de studerande, de var underbara och jag hade full service hela tiden. Men inför tredje förlossningen sade jag till på förhand att jag gjort mitt för vetenskapen.

Men så blev det förstås inte, jag har varit ”lärosäte” åt flera gynekologer. För cirka ett halvt år sedan gjordes en biopsi i mina privata delar och rummet var fullt av människor. Alla ville titta. Det gjorde mig ingenting, jag fick sällskap och sällan har min livmodertapp fått så mycket uppmärksamhet. Och nyligen var det en läkarstuderande som fick göra sitt första papa-prov på mig.

Jag känner att om jag kan bidra till vetenskapen, så kan jag stå ut med nybörjarnas fummel. För konstigt nog är det just kvinnors ”underlivsbesvär” som är ett stort svart hål i den medicinska vetenskapen, och om jag kan hjälpa till att fylla det hålet är jag nöjd.