I min kollegas rum finns en liten skylt med orden ”The deadline for complaints was yesterday” (deadline för klagomål var i går).

Jag är inte mycket för carpe diem och sånt, men jag kommer på mig själv med att nicka inombords när jag ser den där skylten. Den är klockren. För de senaste åren har jag utvecklat en allvarlig allergi mot gnäll. Alltså det där slentrianmässiga vardagsklagandet som många – kanske helt omedvetet – ägnar sig åt. Sånt där klagande som inte leder någonstans, utan som folk hasplar ur sig i tid och otid bara för att … Ja, bara för att kanske.

Ni vet. Ni utbrister ”Gud vad det är vackert ute med all snö!”. Och genast får ni till svar: ”Vad är det för mening med att det snöar när det bara regnar bort igen?”.

Vad är det för mening med att det snöar när det bara regnar bort igen?

Det gnälls inte bara på vädret. Det gnälls på att det bara finns två, och inte fem, olika Gruyèreostar i ostdisken. Det gnälls på medtrafikanter som kör för fort – eller för långsamt. Det gnälls på chefer, på dagispersonal, på lärare och på sjukvården. På butikernas öppettider och på oplogade vägar.

Det gnälls på tv-meteorologens kläder och det gnälls på Medis kursutbud. Det gnälls på bensinpriser och att sopbilen låter för mycket. Det gnälls på att restauranger serverar Pepsi Max och inte Cola Zero. Det gnälls på att julälgen på Torget ser ensam ut och att hemvetet inte smakar som förr. Det gnälls på mjölktetror och det gnälls på tatueringar. Det gnälls på att bankappen är för långsam och det gnälls på att alla med makt är inkompetenta.

Det går att hitta fel precis överallt.

Mänskligheten har gigantiska utmaningar framför sig och många människor har det tufft på riktigt.

Men det är inte det jag snackar om. Nej, jag pratar om personer som gjort gnällandet till en livsstil.

Så låt mig ge er ett råd. Om ni har problem med oplogade vägar eller tv-meteorologer, ring kommunen, skriv till tv-kanalen! Jag har i alla fall slutat lyssna för länge sen.