Fredag kväll. Nyss hemkommen efter veckohandlingen försöker jag hitta energi för att börja med middagen när ena barnet deklarerar att det ska bakas. Det är i sig okej. Men receptet är lite klurigt och jag anar att det kan kräva min inblandning. Jag skulle inte orka. Och även om vi har ett stort kök är det bökigt att två ska kocka samtidigt.

Situationen gynnas inte av att diskbänken är full med disk eftersom barnet som ska plocka ur diskmaskinen inte gjort det. Förutsättningarna är med andra ord inte på topp.

Syskonet, som noterar mina (snart) tappade nerver, erbjuder hjälp. Undan för undan skärs det kött och det hackas grönsaker. Det marineras och blandas sås. Vi två hjälps åt.

Nu är vi tre personer som står här och donar. Det är kaos, men någonstans njuter jag.

… ända tills bakbarnet ställer en fråga och jag tittar upp från mandolinen. I nästa sekund ser jag vitkålen färgas röd när en pytteliten bit av min fingertopp har skurits av. Blodet rinner. Plåster hjälper inte. Kompresser hjälper inte. Sätter på plåster, tre kompresser och plåstertejp och slänger den nedblodade kålen. Tar ett djuuupt andetag, och hyvlar mer vitkål med otymplig hand.

”Mamma …” Baket har gått på tok. Vi är långt ifrån middag – trots hjälpen jag får. Alla är hungriga, bakbarnet och jag nu också märkbart griniga. Men jag försöker vara lugn. Den är ingen självklarhet att få hänga med barnen en fredagskväll. Stunden är så värdefull.

Efter en evighet har vi fått ordning på baket och sätter degen i hushållsassistenten igen. Assistenten är en gammal trotjänare som går som en klocka.

… ända tills den inte gör det. Det smäller till, och det ryker. Det luktar bränt. Barnet drar kontakten ur väggen och jag springer ut med assistenten på trappan.

Vi är båda så redo att ge upp nu. Men andra barnet är lugnt och på något vänster ror vi både middag och bak i hamn.

Med röklukt i näsan och ett enormt paket på fingret avnjuter jag middagen. Köket ser ut som ett slagfält. Men jag är ändå väldigt lycklig inuti.