I måndags sjösatte jag och pappa vår båt. Det har kommit att bli lite av en tradition att göra det tillsammans, och det är för mig ett tydligt sommartecken.

Det finns få saker som går upp mot att ta en båttur en solig och varm sommardag till Kobba klintar, Rödhamn, Kastelholm eller bara genom Lemströms kanal. Att njuta av den svalkande havsvinden, att angöra vid någon holme eller i en vik och ta ett dopp direkt från båten.

Jag försöker ännu lära mig att manövrera vår båt. Att köra i hyfsat lugna vatten går bra, och jag kan alla sjömärken. Det är det här med att köra in till hamn eller brygga och att backa som jag ännu inte fått in den rätta knycken på. Så ännu kanske jag inte vågar ta med någon ut på en tur där jag är ensam chaufför.
 

Jag tror att jag skulle ha svårt att bo någonstans där jag inte enkelt kan ta mig till vatten. Det behöver inte vara att jag bor med havsutsikt från mitt fönster eller behöver åka ut med en båt med jämna mellanrum, men bara så att jag genom en promenad eller med någon form av kollektivtrafik kan ta mig någonstans där jag kan se blått vatten. Att kunna ta ett djupt andetag och låta doften av hav eller sjö ta sig in genom mina näsborrar, och se på vågorna som drar in mot en strand eller brygga.

Det är säkert ingjutet i den åländska identiteten att alltid vilja vara nära vatten, för när jag pratat om detta med personer som bott i städer hela sina liv förstår de inte alls vad jag menar.
 

Samtidigt som jag älskar havet har jag också stor respekt för det. Att sitta i en båt mitt på ett skumpigt Lumparn och ha långt till både hem och dit man ska eller kom ifrån, eller befinna sig på en gungande färja där porslin och stolar välter och flyger åt alla håll – då är man inte så himla kaxig.

Men än så länge har inget hänt mig (peppar, peppar...) och jag hoppas det får förbli så även denna sommar.

Och att jag äntligen lär mig angöra vid en brygga.