Med två Berner Sennen-hundar kan man inte låta bli att jämföra dem lite nu och då. Jag kan ärligt säga att den jämförelsen inte är till förmån för vår yngsta kille. Han beter sig oftast inte som en Berner Sennen utan mera som en bulldozer som kör över allt och alla. Den äldre av de två är försiktig och tar det mesta med ro, förutom när det skramlar i fläkten när det blåser storm. Då kan han bli lite obekväm och flyttar sig under det trygga vardagsrumsbordet.

När det gäller mat är båda matglada, men den yngre hinner knappast med att känna vad han äter. Det går fort och sedan smyger han runt de andra hundarna för att se om han skulle kunna få även deras mat. Det lyckas sällan och aldrig. I stället blir han allvarligt åthutad för att han ens vågar tänka tanken.

När lillkillen, som i dag är störst, ska ut sker det med buller och bång. Han har svårt att sitta ner och vänta trots upprepad träning. Han tycker att det är ett helt onödigt kunnande. Samma procedur är det när han ska in. Tur att ytterdörren ännu står pall för hans inbrottsförsök. För ska han in ska det ske på momangen.

Han äldre ber vackert om att få bli utsläppt. Det enda han gör är att hoppa och studsa lite glatt. Då gäller det att dra in tårna för annars gör det ont. Att komma in har han sällan och aldrig någon brådska med. Han har grävt sig en grop i gräsmattan och där ligger han i allsköns ro, oberoende av väder. Är det varmt hittar han en skuggig plats i något buskage på gården.

När det gäller våra två belgare är det ungefär samma sak. Den yngsta ska alltid vara värst, oberoende vad det handlar om. Den äldsta av våra belgare måste just nu ha ett fasligt bestyr att hålla koll på de två yngsta. Men det är ett arbete han tar på stort allvar. Ingen ska tvivla på vem som är äldst, bäst och klokast. De yngre får obönhörligen rätta in sig i ledet.