Helt plötsligt blev livet ack så mycket svårare.

Jag har tappat bort min identifikation, den på nätet ni vet; bank-id.

Man använder bank-id till i stort sett allting i Sverige. Alltifrån internetköp till att logga in till olika myndigheters hemsidor eller vad det nu kan vara. Så att säga att man är beroende av den är en underdrift.

Problemet med att bo i ett annat land är att saker och ting blir otroligt mycket krångligare när man ska ha tag i saker på ”hemmaplan”.

I vanliga fall skapar man bara ett nytt bank-id genom sin telefon men eftersom min bestämde sig för att halvt oförhappandes sluta fungera gick inte det.

Då gick jag in på min svenska banks hemsida och beställde en ny kodbox. Ett par dagar senare får jag ett mejl om att min ”ansökan inte godkänts”. Jag kontaktar kundtjänsten via en chattfunktion och blir där hänvisad till att jag måste ringa dem. Efter att ha gått igenom den labyrint av tryck som krävdes för att komma till en faktisk människa att prata med så beskriver jag mitt ärende.

Till slut lyckas denne lägga en beställning på en kodbox. Trivsamt tänker jag – då kan jag snart komma åt mitt konto.

Det var åtminstone min tanke innan bankmedarbetaren säger: ”För att sätta dina förväntningar rätt, det kan ta åtta till tio bankdagar innan den kommer fram eftersom du bor i utlandet”.

Som tur är är jag kund på en av bankerna på Åland också, men tänk om jag befunnit mig i en situation där jag måste betala en massa räkningar precis nu? Då hade det varit kört.

Jag brukar håna en kollega – vi kan kalla hen för ”Sunkan” – för att denne fortfarande lever i en digital stenålder trots sin relativt unga ålder. Om hen fick bestämma skulle det BARA vara kontanter i samhället.

Frågan är om inte ”Sunkan” är inne på något?

Cash är trots allt king.