En människas hjärna är ett mysterium som ständigt förbryllar – och som vetenskapen egentligen vet förvånansvärt lite om.

Lukt, smak, syn, hörsel och känsel är de sinnen vi använder för att navigera i världen omkring oss. Men de är också något av en tidsmaskin.

När jag pluggade koreanska vid Stockholms universitet lärde jag känna flera personer som adopterats till Sverige. En av dem var tre eller fyra år gammal när han satte sig på flyget till Norden tillsammans med sina nya föräldrar.

Han berättade att han återvände till sitt födelseland vid 15 års ålder. När han kryssade mellan stånden på en marknad, kände han plötsligt hur ögonen började tåras. Det dröjde inte länge förrän han förstod varför.

Dofterna från matstånden var så bekanta att han i ett ögonblick kastades tillbaka i tiden – trots att han inte hade varit i landet på över ett decennium. Det handlade inte bara om dofterna i sig, utan om allt de förde med sig. Minnen. Känslor. I hans fall hågkomsten av att vara med sin biologiska mamma och det känslomässiga rus det väckte.

För mig är det musik som framkallar de starkaste reaktionerna. År 1995 släppte Fools Garden singeln Lemon Tree, en låt som snabbt blev en hit i västvärlden. Sommaren därpå, 1996, var jag på bilsemester med min familj. Varje gång jag hör de första tonerna av den låten, kastas jag tillbaka till en bergsby i Italien. Jag ser det karga landskapet framför mig och minns ett trött olivträd som kämpade för sin överlevnad mitt i byn.

I skrivande stund är jag ganska säker på att vilken låt som helst av Jessie Murph kommer att få mig att tänka på Åland när jag är gammal och grå.