På söndagen ser jag att vargen har fällts. Det ilar till i magen, nu borde man ha varit på jobb.

Så ringer telefonen, det är nyhetschefen Petra. Vill jag åka ut till Geta med en fotograf? Om jag vill. Där och då finns det inget jag hellre vill göra i hela världen.

Jag kastar på mig ytterbyxor och vinterkängor. Eftersom mina vantar ligger på tork tar jag trädgårdshandskarna i stället. Rotar runt i kökslådan efter en blyertspenna, en sådan behövs som reserv ifall kulspetspennan börjar strejka i kylan.

Så är jag redo. Nu behöver jag bara få bekräftat att det hela blir av, Petra ska nämligen kolla om jägarna är kvar.

I flera år har jag (och mina kollegor) skrivit om vargarna. Artikel efter artikel. Jag har intervjuat flera personer som sett dem, jag har varit med och tittat på spår i Finström och ringt jaktförvaltaren ett otal gånger.

Jag skojar inte när jag säger att jag alltid spanar ut mot åkrarna när vi kör någonstans på landet, och särskilt när vi ska till stugan i Saltvik. En dag kanske det är min tur att se en varg i det fria.

Jag ser rådjur, harar och katter. En dag springer en jakthund rakt över vägen i full kareta, en annan dag ilar en ståtlig räv in bland träden. Men någon varg kan jag inte bocka av. Inte då, och uppenbarligen inte den här söndagen heller.

När Petra ringer tillbaka är det nämligen med beskedet att alla jägare har lämnat platsen. Ute faller mörkret och vi avblåser det hela.

Eftersom jag redan är varmt klädd visslar jag på det närmaste jag uppenbarligen kommer en varg, det vill säga min hund.

Vi går ut på promenad och jag tänker att om jag någonsin får se en varg på Åland är det sannerligen bäst att jag också lyckas fånga den på bild. Annars kommer alla – inklusive jag själv – tro att jag sett i syne.