För några veckor sedan satt jag och en kompis på Boquerian och drack vin. Det var 25 grader och strålande sol och vi hade nästan hela uteserveringen för oss själva. Flera gånger konstaterade vi vilken fantastisk kväll det var. Tänk vilken tur vi har som får hela stället för oss själva en sådan här kväll, sade vi till varandra. Men plötsligt började borden runt omkring oss fyllas. Det var som om hela Åland hade bestämt sig för att samlas på Boquerian samtidigt, och snart sträckte sig kön till baren långt utanför glasbyggnaden. Den lugna och fridfulla stämningen från för bara en stund sedan var som bortblåst och vi förstod ingenting.
 

Men när storskärmen sattes i gång och kommentatorns röst hälsade oss välkomna insåg vi var det var frågan om. Fram till den kvällen hade fotbolls-EM helt gått mig förbi, eftersom jag är så ointresserad av fotboll att det nästan är imponerande.

Vi kan väl stanna till halvlek i alla fall, föreslog min vän. Först protesterade jag, men sedan bestämde jag mig för att för första gången i mitt liv ge fotboll en chans. Jag började med att googla laguppställningarna och reglerna för mästerskapet. Sedan frågade jag ett gäng grabbar vid bordet bredvid vårt om Sverige är kvar, och fick ett skratt till svar.
 

När domaren blåste av för halvlek och min vän reste sig för att gå, insåg jag att jag ville stanna. Fotboll visade sig vara ganska spännande om man bara bestämmer sig för att sitta ner och titta. Jag skulle vilja påstå att den här matchen mellan Slovakien och Rumänien är min första fotbollsupplevelse. Visst, jag har sett fotbollsmatcher förut – jag är ju trots allt uppväxt i en fotbollsfamilj och har släpats med på otaliga MFF-matcher genom åren. Men det är den första matchen jag faktiskt har gett en chans. Sannolikheten att jag skulle sätta på tv:n hemma en dag för att se en match är fortfarande väldigt låg, men jag ser fram emot att återvända till Bouqerian för att åtminstone se finalen nästa vecka.