Sommaren är skön på många sätt och jag skulle nog påstå att det är min favoritårstid näst efter hösten. Det finns dock ett element som jag ogillar med sommaren och det är att ormarna lurar i solen.

Jag är av den bestämda åsikten att ormar är otrevlig ohyra som förpestar den annars så sköna sommartillvaron. Det finns få saker som äcklar mig så mycket som att se en slingrande orm bland strandstenarna.

Många säger att ormfobi är obefogat, att ormarna är räddare för människor än tvärtom. Varför ligger de i sådana fall kvar tills man nästan trampar på dem? Nej, ormar kan man aldrig lita på, de är ute efter att hugga en i foten.

Det spelar heller inte någon roll om det är en huggorm eller en snok, jag ogillar båda sorterna. Det är någonting med deras sladdrande tungor och ringlande rörelser som väcker starkt obehag hos mig.

Problemet mellan mig och ormarna är att vi trivs och vistas på samma ställen. Jag tycker om att vara på stugan, det gör visst ormarna med. Jag tycker om att göra utflykter i skärgården och vandra längs med stränderna, det gör ormarna också. Jag tycker om att bada, det gillar även ormarna.

Vetskapen om att jag och ormarna har samma intressen väcker en känsla av besvär och obehag hos mig. Jag måste ständigt vara på min vakt och se mig för vart jag än går.

På en sommarstuga ska man kunna glida runt barfota eller i tofflor men jag går med gummistövlar. Helst ska det vara Nokia-stövlar med höga skaft, det är bästa skyddet mot ormar. Klappar i händerna och stampar i bergen gör jag också när jag tar mig fram eftersom jag intalar mig själv att det signalerar till ormarna att de ska ge sig i väg.

Säkert ser jag smått fånig ut när jag skuttar omkring bland strandstenarna med stövlar klappandes med händerna men jag bryr mig inte. Ormarna ska helt enkelt hålla sig ur vägen.