När jag flyttade till Åland från Sverige i våras var den första kulturkrocken som mötte mig sju och en halv timmars arbetsdag och en halvtimmes lunch. Att vara på jobbet en hel timme mindre varje dag gör väldigt stor skillnad. Lägg då till att jag här dessutom slipper pendla en och en halv timme enkel väg, utan kan cykla till jobbet på tio minuter.

Från en dag till en annan hade min dag fått fyra extra timmar. Fyra timmar! Det är väldigt många timmar.

Den första tiden på Åland kändes det som att jag konstant var ledig. Jag hann knappt märka att jag jobbade. Det kändes för bra för att vara sant, att både hinna jobba, träna och gå ut och äta middag på samma dag. Det var något jag aldrig tidigare hade upplevt.

Men det var i våras det. Sedan kom mörkret. Någon gång i början av månaden insåg jag att det inte spelar någon roll hur många extra timmar mitt dygn har fått. Det spelar ingen roll att arbetsdagen är kort, när hela dagen är kort.

Nu har jag plötsligt väldigt korta dagar igen. Det känns märkligt. Framför allt känns det märkligt att min hjärna inte har vant sig, den har ju trots allt upplevt några vintrar tidigare. Borde inte hjärnan förstå att dagarna är lika långa nu som de var för några månader sedan? Timmarna har inte försvunnit. Jag hinner fortfarande göra samma saker som jag gjorde i somras efter jobbet.
 

Åtminstone borde jag göra det. Men det gör jag inte. Jag hinner ingenting. När jag cyklar hem efter arbetsdagen känns det som att jag måste skynda mig. Som att jag är den enda i hela världen som är vaken. Det känns nästan förbjudet att vara ute och cykla i mörkret. Man kan ju inte vara ute och härja på nätterna.

Så jag skyndar mig. När jag kommer hem inser jag att klockan inte ens är 17 och att mörkret lyckats lura mig i år igen. Och att inte ens de där fyra extra timmarna är värda någonting.