Även om det är fullt med ljud runt omkring mig upplever jag enbart tystnad. Trots att bilar passerar mig i långa rader är det ändå bara mina fotsteg som hörs. Motorljuden är egentligen bara ett stilla bakgrundsackompanjemang.

Det är en skön känsla, och jag behöver det. Väldigt mycket. Jag behöver få vara ifred med mina tankar. Jag behöver tid för reflektion, för att verkligen känna efter. Jag behöver tid för problemlösning lika mycket som hjärnan behöver få fundera på triviala saker som senaste skvallret på stan. En mix av högt och lågt, viktigt och oviktigt.

Det är alldeles nödvändigt att låta tankarna dansa runt precis som de vill utan hörlurar i öronen eller en skärm framför ögonen. För faktum är att det inte går att tänka fritt när något annat ständigt pockar på ens uppmärksamhet. Och tankarna behöver utrymme. De behöver få snurra hit och dit i tid och rum, stanna upp eller hasta vidare. Men kanske framför allt: bara vara.

Samma känsla infinner sig när jag sitter på en motionscykel eller är i blåbärsskogen. Även om jag skulle kunna optimera tiden och lyssna på någon intressant podd (gudarna ska veta att tiden inte räcker till för alla bra poddar jag vill ta del av) vet jag att det är minst lika viktigt – eller viktigare – för hjärnan att koppla bort en stund. Och det ger nästan alltid utdelning.

Visst frigörs en massa endorfiner av att träna, och visst är skogen helande på alla sätt, men jag vill påstå att egentid med tankarna är minst lika viktigt. Eller förmodligen är väl alltihop en ytterst bra kombination.

Det är i de här stunderna som kreativa idéer föds, och som jag hittar lösningar på saker som gäckar mig. Det slår aldrig fel, och tack och lov för det. Om huvudet håller på att sprängas av intryck finns det bot. Och det fina är ju att det faktiskt är väldigt lätt att få till.