Summan av lasterna är konstant brukar det heta. Med uttrycket menas att den som försöker sluta med en dålig vana ofrånkomligen kommer att ersätta den med något annat.

Till min främsta last hör kanske att jag har en oförbätterlig förmåga att skjuta upp mitt uppsatsskrivande. Efter fem års studier har jag fortfarande inte lärt mig att bemästra den ädla självdisciplinen att göra undan studier och uppgifter i god tid.

Jag vet att jag inte är ensam om saken och det finns studerande som är värre än jag, men det lindrar inte mitt dåliga samvete över vetskapen att jag själv är en av de som aldrig tycks bättra sig.

Tråkiga uppsatser har otaliga gånger hängt som plågande ok över mina arma axlar. Det är så lätt att tänka ”jag börjar skriva i morgon”, ”det finns ännu gott om tid” eller ”jag börjar skriva när klockan slagit jämt”.

Det bästa vore ju att bara sätta i gång och göra undan så kan man koppla av sen, men jag gör allt i omvänd ordning. Det är lätt att tänka så, det är mänskligt, det är vanligt men de facto onödigt.

De gånger som jag väl kommer i gång med mitt skrivande varar inte början särskilt länge. Man förtjänar givetvis att unna sig en paus efter en timmes arbete eller så, men mitt problem är att den pausen tenderar att vara resten av dagen.

På kvällen kommer sedan ångesten och våndan smygandes och gesr sig till känna.

Som vanligt ursäktar jag mig själv och intalar mig att jag nog ska bli en flitigare student i morgon så att allt kan bli glömt och förlåtet. Ibland bättrar jag mig till följande dag, oftast gör jag inte det.

Så här har jag hållit på och hankat mig fram i fem år men snart är det nog lyckligtvis slut på våndan för till sommaren tar jag hoppeligen examen.

Summan av lasterna är konstant. Vad kommer bli min nästa?