Någon gång i vintras, när det var som allra kallast utomhus, fick jag nys om att tjejen i lägenheten under mig hade fått besök av en oinbjuden gäst. Det var nämligen så att det kom ut en liten mus från hennes skåp under handfatet i köket när hon öppnade det för att slänga soporna en dag. Efter mycket tjo och tjim var hyresvärden på plats och de kunde få ut musen tillsammans.
 

Tack vare denna händelse visste jag exakt vad det var som hände när jag, en ovanligt varm aprilkväll, låg i soffan och hörde hur det mitt i allt prasslade i min kompostpåse i mitt skåp i köket. Den är tillbaka. Klockan elva på kvällen fanns det inte mycket jag kunde göra. Jag ville inte störa hyresvärden, och det fanns inte på världskartan att jag skulle öppna skåpet och försöka fånga musen själv.

Hur mycket jag än ringde till mamma och pappa kunde de inte komma till undsättning denna gång. Det enda som fanns kvar att göra var att gå och lägga sig till ljudet av musen som knaprade på mina äggskal och äppelskrutt.
 

Nästa dag var hyresvärden på plats för att gillra en fälla. Dessutom hällde han ut två deciliter musgift i skåpet och var tydlig med att jag själv inte behövde öppna och titta om musen fastnat i fällan; han skulle komma via ett par dagar senare för att titta till den. Det jag inte visste var att musgiftet han använt var en sort mössen skulle ”gilla” och vilja äta.

Det dröjde nämligen bara tio minuter innan jag hörde ljud från skåpet, och det var inget tyst prasslande denna gång. Musen hade med sig förstärkning. Total fest i skåpet. Giftet sprätte de hit och dit medan de sprang runt överlyckliga över den festmåltid de just kommit över. Frossade i den ”mat” som skulle bli deras sista. Det blev en sådan fest man vill glömma så fort den är över, trots att jag inte ens var med.