När jag var liten hade min mormor en barnklädesaffär i galleri Sittkoff vid namn Junior.

Fördelarna var många. Förutom det uppenbara (kläder) fungerade butiken även som ett personligt eftis. Eller ja, faktum är att hela gallerian var som ett enda eftis. Samtidigt som mormor krängde barnkläder hoppade morfar in på Wåges, alternativt så satt han och gafflade tillsammans med gubbarna kring det runda bordet på kafé Nikolaj.

Junior och Wåges i all ära. Men det bästa var ändå att springa över till Signes ost & delikatesser. Där blev jag alltid bjuden på något gott. Pastasallad var favoriten. Jag har fortfarande inte ätit en godare pastasallad.

Det fanns också nackdelar. Framför allt en. När man är barn, och mormor har en barnklädesaffär, så hamnar man på att mannekänga. I alla fall på 90- och 00-talet. På den tiden var modevisningar ett populärt och återkommande inslag i marknadsföringen. Där det fanns folk – där fanns det en catwalk. Oavsett om det var inne i Sittkoff under Open by night eller i Baltichallen under Köpmannamässan.

Som mannekäng var jag dessutom opålitlig. Jag var ofta försvunnen eller så krånglade jag. En gång fastnade jag framför ett barnprogram inne hos Kalmers och en annan gång hittade jag karameller i Ålandstidningens monter på Köpmannamässan.

För att inte tala om den gången som jag och min kompis Rasmus bestämde oss för att strejka. Vår plan var briljant i all sin enkelhet, tyckte vi. Om vi var riktigt dåliga på catwalken skulle vi knappast behöva mannekänga igen. Sagt och gjort. Vi klev upp på scenen och trampade håglöst runt i cirklar samtidigt som vi stirrade ner i marken.

Men tydligen måste jag ha varit oemotståndlig. För nästa modevisning var det ändå dags igen. Alternativt så fanns det helt enkelt inga andra barnbarn i närheten.

Jag väljer ändå att tro på det förstnämnda, som det ensambarn jag är.