Mode kommer och går, det är sedan gammalt. Det görs inte sällan humorklipp där folk i min ålder med förskräckelse går bland klädavdelningar och ser att modekatastrofer från vår ungdom på nytt hänger på galgarna.

Det är chokehalsband, långärmade pikétröjor och lågmidjade jeans i en salig röra. Mycket var inte bekvämt då och min gissning är att man inte andas bättre i tajta halsband rätt över strupen i dag heller.

Men fint ska det vara, säger dagens unga och drar en klänning med spagettiband över sin t-shirt och kammar till sig en Nick Carter-frisyr från hans glans dagar.

Någon gång som ung vuxen började jag köpa retromöbler. Mycket teak, starkt orange och något storblommönstrat. Min mamma andades häftigt in när hon såg vad jag köpt och reste mentalt tillbaka till sin barndom på 60-70-talet och förfasades. ”Mormor hade en sån här fåtölj, det är ju så fult och gammaldags! Du borde vara mer modern!”, utropade hon och viftade bort min inredning ur sitt synfält.

Jag har en känsla av att jag skulle reagera likadant om mina barn i en framtid tapetserar sina hem med bårder och inreder med småmönstrade plyschsoffor. Eller stålbågade stolar, stora träbestick på väggen eller att de väljer att måla vävtapeter i gult. Sådant som fanns i mina barndomshem.

Allt det förstår jag ändå. Det jag inte begriper är nyheten jag nyss nåddes av: Det är på modet igen att plocka ögonbrynen. Plocka inte dem! Hör ni mig? Plocka inte ögonbrynen!

Jag vet att det finns folk som använder mig som skräckexempel till sina döttrar (och kanske söner). Jag var en ivrig plockare i tonåren. Det fanns inget finare då, på 90-talet, än att ha smala uttryckslösa streck där i pannan. Jag blev varnad för att de inte skulle växa ut igen. Men vad spelade det för roll, vem vill ens ha tjocka bryn?

Jag, visade det sig. De växte aldrig ut igen.