Att gå på en Nick Cave-konsert är som att kliva ombord på ett känslomässigt expresståg utan bromsar. Redan vid biljettköpet anade jag och mitt sällskap att det skulle bli en prövning – två och en halv timme, plus ett förband, ståplats på Hovet. Men vi tänkte, ”inga problem”. Så snart konserten var i gång började våra ben protestera snabbare än vi hade förväntat oss. Men som med alla stora upplevelser var det värt varenda sekund.

För vad gör lite fysisk smärta när Nick Cave kliver in på scenen iklädd en mörk kostym som om han vore på väg till en begravning, eller kanske en predikan? Han är både präst och förlorad själ, och vi i publiken är hans andäktiga församling. Detta var inte bara en konsert – det var ett vuxendop i rockens namn, där varje låt blev en ritual i sig.

Cave har förlorat två söner, och det känns i varje ord han sjunger. Han sjunger om smärta, om kärlek, om att förlora allt men på något sätt fortsätta. Och vi är där med honom. Det finns få artister som kan ta med sig sin personliga sorg in på scenen och göra den till allas. Men Nick Cave gör just det.

När han sjunger att ”det är dags för glädje”, att vi har haft för mycket sorg, känns det som en kollektiv befrielse. Som om vi alla, tillsammans med honom, får släppa taget om mörkret och omfamna något ljusare.

När konserten är över och vi stapplar ut från arenan med ömmande ben, känner vi oss ändå märkligt lättade. Som om något tungt har släppt inom oss. Vi behövde alla Nick Cave den här kvällen. Jag behövde honom. För i en värld som ofta känns ytlig och stressad, är det befriande att få stanna upp och känna något på riktigt.