Jag är ingen hoarder. Långt i från. På en hoarderskala mellan ett och tio skulle jag placera in mig själv som en trea. Jag samlar inte på saker – men tycker ändå att det tar emot att slänga vissa grejer. Det intressanta är dock att mitt ”sparande” nästan uteslutande består av förbrukningsvaror. Redan använda, och i de flesta fall, tomma förbrukningsvaror…

Även om det kan tyckas konstigt så är det egentligen inte det. Jag har nämligen en teori. Så länge jag ser, känner – eller vet – att en produkt är slut så är jag redo att slänga den. Men först vill jag ha bevis. En kruttorr vaxburk eller ett tomt smörpaket? Inga problem. Rätt ner i sopen bara. Pang!

Men med andra hygienartiklar och matvaror är det plötsligt knepigare. Jag menar, hur avgör man egentligen om en deo är slut eller inte? Bara för att det inte kom någon kräm i dag behöver det ju inte betyda att det inte kommer någon i morgon. Det kan nog finnas en stänk kvar, tänker jag samtidigt som jag sätter tillbaka den i badrumsskåpet fast uppochner – och bredvid tre andra gamla deosticks.

Med yoghurt är det samma sak. Tetran må vara vara likadan som mjölkens men med yoghurt i är innehållet mera svårbedömt. Häller jag i mig de sista dropparna mjölk kan jag vara säker på att drycken är förbrukad. Men häller jag däremot upp den sista yoghurten så vet jag ju med mig att det alltid finns lite kvar på sidorna.

Jo, man kan vika ihop tetran och därigenom pressa ut allt innehåll men så nitisk är jag faktiskt inte (läs: jag är lat). I stället skickar jag in den till 98 procent tomma tetran i kylskåpet igen, för att sedan låta den stå orörd i så många veckor att bäst före-datumet nästan blir aktuellt igen.

Värst är det med alla såser i plastförpackningar. Ketchup, chilimajonnäs och sriracha. De måste man ju klippa upp för att kunna skrapa ur. Och det har jag minsann inte tid med.