Förra helgen blottades en av mina mer beklagansvärda svagheter. Då var min man bortrest medan jag jobbade fredag, lördag och söndag. Jag hade alltså några kvällar hemma i ensamhet, vilket jag inte klarar av att hantera på ett civiliserat sätt. I stället för att göra det bästa av kvällstimmarna fattar jag en rad dåliga beslut.

Det går till ungefär så här. När arbetsdagen närmar sig sitt slut tänker jag fortfarande att allt ska bli trevligt. Jag ska köpa något gott och hälsosamt att äta, laga maten och sedan ägna mig åt en trevlig syssla. Kanske träna lite?

Redan i mataffären tappar jag sugen. Jag kan inte tänka mig någonting som jag vill äta och åker därifrån med en liter mjölk. Sedan äter jag flingor och mackor. Efter det känns det uteslutet att träna. I stället sätter jag mig i ett soffhörn – och blir på något vis kvar där resten av kvällen tills jag får gå och lägga mig, med siktet inställt på en ny och bättre dag.

Nästa dag börjar mycket riktigt bättre eftersom jag får gå till jobbet, vilket är en produktiv syssla. Kvällen upprepar sig dock. Det blir soffan.

Men man har ju inte bara svagheter. En av mina styrkor är att jag är väldigt inställd på problemlösning. Jag vill lösa problem på ett nästan tvångsmässigt sätt. Om du till exempel berättar om ett problem för mig kommer jag inte att kunna låta bli att föreslå att antal olika typer av vägar ut ur problemet, även om jag egentligen förstår att det inte är sådana förslag du ute efter.

Därför har jag nu tänkt ut en lösning på mina passiva ensamma kvällar. Jag får helt enkelt se till att jobba sådana kvällar. För en ensam förmiddag har jag inga problem med att ta tag i saker och vara aktiv. Det gäller endast kvällarna.

Problemet löst!