Ju äldre jag blir desto mer önskar jag att jag än en gång skulle få sitta med mina far- och morföräldrar runt ett kaffebord. Det finns nämligen så mycket jag önskar att jag kunde fråga dem om, sådant som inte föll mig in att ta reda på när jag var yngre och de fortfarande var i livet.

Jag har till exempel någonstans i bakhuvudet alltid vetat att min farfar Valfrid och hans tvillingbror Einar på 1930-talet gjorde ett skelettfynd på Kallmossen i Närpes i samband med dikningsarbeten. Men frågade jag farfar om det? Tyvärr inte. På senare år har jag läst mer om vad de egentligen hittade – ett flera tusen år gammalt skelett av en Grönlandssäl med en harpun av älgben kvar mellan revbenen.
 

Jag hade så gärna frågat farfar vad han tänkte när de råkade på fyndet – förstod de vad det var? Och återsåg de någonsin sitt fynd, som i dag lär finnas på Nationalmuseet i Helsingfors?

Min mormor levde längst av mina far- och morföräldrar, och de sista åren blev det många samtal om både det ena och det andra. Tack och lov hade jag nämligen vid det laget insett att hon bar på viktiga pusselbitar till vår släkthistoria, och att hon gärna berättade bara jag frågade. Och det gjorde jag. Jag frågade om kriget, om hur det var att springa med två småbarn till skyddsrummen när flyglarmen tjöt över Lovisa och om varför hennes byrå i matsalen hade ett skotthål på baksidan.

Men det finns faktiskt en fråga jag aldrig ställde, och det grämer mig än i dag:

Vad var hemligheten bakom hennes fantastiskt goda julköttbullar?
 

Ni unga som fortfarande har era farmödrar och morfäder i livet – be dem berätta om sina liv! Vilka toppar och dalar har de gått igenom? Finns det någon särskild händelse som satt avtryck hos dem?

Och den där maträtten – månne de kunde vara så snälla och skriva ner receptet till dig?