Känslan i kroppen är krypande. Jag är så stressad att jag knappt vet vad jag heter. Nja, så illa är det väl inte, men jag har ett berg av måsten och borden framför mig och talesättet att äta en elefant en bit i taget kan jag inte riktigt ta till mig just nu. Tiden räcker helt enkelt inte till.

I det här skedet skulle väl vilken sund människa som helst åka till butiken och köpa en midsommartårta, eller åtminstone en färdig tårtbotten, men jag tänker precis tvärtom. Att baka en tårta är i detta nu helt rätt. För om det är någon gång jag kommer ner i varv så är det i köket. Och jag behöver den här avkopplingen. Allt annat får vänta.
 

Jag plockar undan från köksbänkarna, halvfräser till andra familjemedlemmar som gör anspråk på utrymmet att de ska hålla sig borta och så sätter jag i gång. Trots att bakplåtspappret alltid bråkar när jag ska fästa smörade remsor längs med kanterna på springformen håller jag mig lugn. Jag vet att det blir bra. Jag har gjort det otaliga gånger förr, och det gäller att ha tålamod.

Med stor precision mäter jag upp alla ingredienser, och jag vispar ägg och socker precis så där vitt och fluffigt som det ska vara. Det tar tid, men det gör absolut ingenting. När jag har blandat i de torra ingredienserna har jag en perfekt smet.
 

Det tar en evighet att vispa grädden. Försiktigt, försiktigt på elvispens lägsta nivå vispar jag in bubblorna tills grädden sakta men säkert går från rinnig till mjuk till lagom fast. Jag har placerat ett kylblock under skålen så att den ska hålla sig riktigt kall. Jag är fullt koncentrerad på vad jag gör. Alla andra måsten ligger på en mental hylla någon annanstans.

Grädden blir så fin och den är lättarbetad. Jag ler.

Det här är en tårta fullbakad med dyra timmar, men också mycket kärlek.Och själv är jag nu helt lugn inombords.