Efter frukostmuffinsen, morgonens energidryck, lunchen, middagen och alldeles för ofta mellan varje av dessa tillfällen.

Då trycker jag in den.

Snusen alltså.

”Utan snus försmäktar jag på denna ö” står det på en av mina kaffekoppar (Fredriks anm: Jag dricker inte ens kaffe, men om gäster kommer är det ett måste att bjuda på drycken enligt mina föräldrar), vilket är en parafrasering av Pippi Långstrumps bevingade citat ”Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö”.

I mitt fall är det, tyvärr, sant.

Jag förstod kontentan av ordet försmäkta men jag var tvungen att googla den exakta betydelsen.

”för·hsmäkta verb ~de ~t • vara krafthlös el. nära att gå under av törst”, står det i Svenska akademiens ordlista.

Träffande, för det är verkligen så jag känner.

Min personliga, fantastiskt subjektiva, åsikt i frågan är att snusning är ett svenskt kulturarv, lika mycket värt som falu rödfärg, att tålmodigt stå i kö eller prata om vädret.

Varje morgon sträcker jag ner handen i kylskåpets grönsakslåda och norpar åt mig en dosa. Den första snusen för dagen är den bästa, prillan är fortfarande lite härligt kall vilket ger en extra dimension.

De senaste dagarna är det med en nära förestående tår i ögat som jag utför handlingen; förrådet är nämligen på väg att sina.

För att tillfredsställa min last måste jag ta färjan till Sverige alternativt att med valpögon övertala en kollega som åker att förbarma sig över mig, och handla några stockar.

Tyvärr finns inte den sorts snus som jag föredrar på Eckerölinjen, därför försvinner också möjligheten till en tur och retur-resa. Kliver jag av färjan hinner jag inte ta mig tillbaka.

Vi får se vad den slutliga lösningen blir i det här fallet, oavsett slår jag fast en sak:

Utan snus superförsmäktar jag otroligt mycket på den här ön.