För första gången på säkert ett decennium såg jag nyligen en skräckfilm. Robert Eggers ”Nosferatu”, som är en nyinspelning av den tyska klassikern och stumfilmen med samma namn från 1922.

Hygglig film, särskilt med tanke på att skräckfilmer rent ut sagt brukar vara värdelösa.

När Robert Eggers i samband med premiären fick frågan om han någonsin skulle kunna tänka sig att göra en nutida film svarade han att sådana filmer får honom att må illa.

”Bara tanken på att behöva filma en bil får mig att må illa. Och tanken på att filma en mobiltelefon är rena döden. För att göra en nutida film måste du filma en mobiltelefon – det är bara så livet är – så nej”, konstaterade han i intervjun.

Jag måste säga att jag förstår hans känsla när det gäller moderna filmer. Mina reaktioner är inte lika extrema – att se en mobiltelefon är inte döden för mig – men det är alltid något som skaver lite när jag ser moderna filmer.

Smartphones, plingande ljud, textmeddelanden som poppar upp grafiskt i bildrutan och allt det där. Det känns inte bra bara.

Välgjord sci-fi ett antal hundra eller tusen år i framtiden är undantaget. Och det måste väl också sägas att ”modernt” i filmväg för mig är 2015 och framåt.

Det får alltså finnas bilar och mobiltelefoner, men helst ska det vara en Toyota Corolla årsmodell 2005 och en vikbar Sony Ericsson Z520.

Filmer från 1990-talet faller mig också tidsmässigt i smaken. Jag tänker att det säkert har mycket att göra med att jag själv är uppväxt under 90- och början av 00-talet. En persons bild av världen formas på många sätt under ungdomsåren och det jag såg under mina 20 första år i livet är det som känns mest autentisk för mig.

Med hopp om fler regissörer som resonerar lite mer som Robert Eggers.