För ett tag sedan skrev min kollega, Kevin Eriksson, en glugg om sin förtjusning över hundar.

Vi delar den, han och jag.

Stackars Kevin fick som barn aldrig uppleva hur det är att ha en hund i hushållet. Jag hade däremot den förmånen.

Min far jobbade under flera år som hundförare inom polisen och hans ständiga följeslagare, Virus, spred skräck bland buset. Historierna är många från deras bravader runt omkring i Medelpad men för den här gången tänkte jag skriva om hur Virus var inom mitt barndomshems fyra väggar.

Förutom att ständigt vara på vakt och med gott omdöme bestämma vilka som fick komma i närheten av oss barn, hade han ett tålamod av historiska proportioner. Det spelade liksom ingen roll vad varken jag eller mina bröder utsatte honom för, Virus förstod att vi var små valpar som ibland gjorde ogenomtänkta saker.

Man kunde stoja och leka runt honom, råka dra honom för hårt i svansen eller till och med försöka att se hur han fungerade som häst. De få gånger det gick för långt markerade han på det snällaste av sätt, han förstod nämligen att vi människobarn var känsliga små varelser.

Det är fascinerande hur komplex en hund kan vara. Tänk själv att vara i ett läge i tjänsten, ett helt annat mentalt tillstånd på hemmaplan och ett tredje när det var dags för någon form av tävling på hundklubben.

Och allt detta utan att hjärnans synapser kollapsar totalt. Jag har svårt att se en människa ställa om sitt fokus i en handvändning.

För några år sedan skaffade mina föräldrar en border collie som förgyller och aktiverar deras nya vardag som pensionärer.

Om honom får jag berätta en annan gång, men en sak kan jag avslöja redan nu: Även han heter Virus.

Fortsättning följer ...