Efter en längre tids frånvaro rusar min låtsaskompis Stella in genom dörren. Hon har haft fullt upp med att skaffa nya vänner.

– Jag är så glad över inflyttningen till Åland. Jag har fått så många nya vänner som flyttat hit från jordens alla hörn. Jag har dansat salsa, ätit libanesiskt och övat mig på koreanska.

Jag flyttar på några kuddar i soffan så att Stella ska få plats.

– Jag får halsbränna av utländsk mat, säger jag.

Stella ignorerar mitt inpass och fortsätter prata om roliga nyårsfester hon bjudits in till och hennatatueringar som ska pryda hennes händer. Jag försöker igen:

– Det är ju så svårt med inflyttade, när de inte kan språket.

Stella fnyser.

– Vi har väldigt stor inflyttning från Sverige också, och de kan svenska. Vilken tur att Finland och Åland låter svenskar flytta hit. Tänk dig vilken brist på arbetskraft vi skulle ha om de inte fick komma in i landet.

Jag petar lite på ett nagelband i väntan på att Stella ska fortsätta, för jag vet av erfarenhet att det kommer mer. Stella skrattar högt.

– Svenskar är så konstiga, de kallar fastlagsbulle för semla. De säger fika, när de ska dricka kaffe och äta bulle. De uttalar vissa ord lite konstigt också, men jag förstår det mesta de säger. De har lite konstiga vanor också. Vissa vill inte sätta barnen i skolan, andra kommer tack vare våra skolor. Men det gör ingenting, för vi vill ju ha inflyttning till Åland, så de är välkomna oberoende.

– Men svenskar är väl inte utlänningar, de är ju som vi, försöker jag.

– Ja, så kan man tänka, men de för också med sig sina värderingar och tankar som kan skilja sig från våra, precis som någon från Mellanöstern eller södra Afrika. Det gäller att sålla även där.

Jag öppnar munnen för att säga emot, men Stellas telefon piper till.

– Oj, jag är sen till min thaimassage.

Och sen är hon borta.