I helgen fann jag mig, som så många andra föräldrar, stående i kön till en av samtidens stora kulturupplevelser: Yumi & Tomu Liveshow.

Det utspelade sig på Nacka Strandsmässan, en plats jag tror att Ingmar Bergman aldrig satte sin fot på. För er oinvigda är Yumi & Tomu ett par färgglada youtubers från Uppsala som på något sätt har lyckats bli mäktigare än statsminister Ulf Kristersson, enligt Medieakademins Maktbarometer. Jag skulle kunna skriva en glugg bara om det, men låt oss fokusera på barnens märkliga smak.

Showen var, om jag ska vara ärlig, inte mycket att skriva hem om. Tomu och Yumi studsade in på scenen som två energidrycksförsedda duracellkaniner, spelade Minecraft på en storbildsskärm, körde dansstopp och pratade i en frekvens som bara hundar och barn verkar uppfatta. Trettio minuter senare var det över. Ett halvtimmeslångt crescendo av skrik och flams som lämnade barnen hänförda och mig … tom. Eller tomu, om ni så vill.

Jag försökte, under den där halvtimmen, förstå. Vad är det barnen ser som jag missar? Dramaturgin är tunnare än papper, dialogen känns som om den skrivits av en ChatGPT som fått för lite sömn, och färgpaletten gör mig nästan orolig för permanenta ögonskador. Ändå älskar barnen det.

Hur gör man som förälder när ens kulturarv förkastas till förmån för detta? Hur leder man sina barn mot kvalitet när världen består av clickbait och slime? Jag har försökt. Jag har mutat. Jag har vädjat. Men ingen strategi kan stå emot Tomu och Yumis dominans.

Så jag ger upp. Jag slutar kämpa. Om ungarna vill ha Yumi & Tomu, så låt dem. Kanske är det så här varje generation känner när deras smak inte går i arv. Kanske hade min pappa samma frustration när jag valde Nirvana framför Cornelis.