Henry Höglund är född och uppvuxen i Korsholm. Pappan var chaufför och mamman sömmerska. Han var ensambarn och fick hjälpa till mycket hemma med gårdskarlsarbete.

 – Många tycker att ensambarn är bortskämda och får allt vad de vill ha. Men jag kände mig aldrig speciellt bortskämd. Om jag ville ha pengar till något fick jag kluva ved eller göra annat arbete.

I Korsholm gick Henry fyra år i folkskola och fem år i mellanskola. Under hela skolgången var han en rebell och hade inget intresse av att gå gymnasiet och ta studenten. Han var fast besluten att flytta till Åland och börja på sjöfartsläroverket.

– Mina morföräldrar var ålänningar så vi brukade åka dit med familjen för att hälsa på när jag var liten. Jag blev genast förtjust i Åland och bestämde mig med en gång att jag skulle dit.

Hans pappa tyckte inte alls om beslutet. Han ansåg att Henry var för omogen för att flytta och ville att han skulle fortsätta studera hemma i Korsholm och bli student. Till och med rektorn försökte övertala hans föräldrar att få honom att stanna. Hans mamma däremot var förstående och stöttade beslutet. Till slut fick hon även pappan att godkänna flytten.

Ut till sjöss

Hösten 1967 bar det av till Mariehamn. Henry var bara 16 år gammal och skulle påbörja drömmen om att jobba till sjöss. Han trivdes bra på sjöfartsläroverket och direkt efter examen fick han åka ut i världen. Under elva månader seglade han med faryget Sanny till bland annat Amerika, Hong Kong och Japan. Där började han som jungman och fick skrapa och måla stål- och träytor, reparera, hjälpa styrmannen och vara nattvakt. Sjökaptenen ombord hette Harald Lindfors.

– Folk var rädda för honom då han hade en väldigt auktoritär stil. Men egentligen var han snäll som en björn. Jag var en av få som tyckte om honom.

Efter en tid som jungman blev Henry lättmatros och sedan matros. I början på 70-talet åkte han tillbaka till Mariehamn för att utbilda sig vidare till styrman och sjökapten.

– Då hade jag mognat lite mera. I grundskolan var jag just och just godkänd men på sjöfartsläroverket sköt betygen i höjden och jag gick ut med toppbetyg. Kanske det stämmer att pojkar mognar senare ändå.

Henry fick flera vänner på sjöfartsläroverket. Hans bästa vän från den tiden är Bertil Dahlfors som också kom från Österbotten. De försöker träffas en gång per år men ibland blir det vartannat.

Förälskad

Juni 1969 åkte Henry hem till Österbotten för att gå i skriftskola och den 7 juni var det dans i Malax. 

– Det kom fram en vacker dam och bjöd upp mig. Hon hette Ann-Louise Häggblom och hade just gjort slut med sin pojkvän. Hon blev helt fast.

De började sällskapa och blev så småningom förälskade. Ett år senare bestämde de sig för att flytta till Åland tillsammans. Men Ann-Louises föräldrar ville inte släppa iväg henne. De krävde att de skulle förlova sig först – och så gjorde de. De flyttade sedan till Ämnäs där Ann-Louise fick jobb som konditor på ett hembageri och Henry fick jobb på Viking 2. De gifte sig och 1977 fick de sitt första barn Annette, samma år som Henry blev klar sjökapten.

Juni 2009 blev Ann-Louise sjuk. Hon fick svåra krämpor och till slut orkade inte hjärtat slå mer. Hon var endast 57 år gammal när hon gick bort.

Familjeföretag

1989 bildade Henry företaget Subsea-Åland Ab. Det blev sedan ett familjeföretag när sönerna Benny och Robert kom med. Subsea-Åland utför specialuppdrag till sjöss med hjälp av både isbrytare och bogserbåtar. De erbjuder tjänster främst inom den marina sektorn och hamn- och vindparksanläggningar.

Henry har egentligen gått i pension men är fortfarande aktiv inom företaget och intresserad av att fortsätta utveckla det. Han erkänner att han har svårt att skilja på arbete och fritid.

–  Jag har varit mycket ledig nu men det har gjort mig lat. Nu försöker jag få tillbaka krafterna genom styrketräning och långa promenader för att jag ska orka och ha konditionen i skick.

Henry tycker om att jobba på företaget eftersom han får spendera mycket tid med sönerna. Han försöker också träffa dottern Annette med jämna mellanrum som nu har tre egna barn.

– Jag är otroligt stolt över alla mina barn, de har lyckats bra.