Varför Matti Siimes började flyga vet han inte riktigt. Men kanske var det för att han tillsammans med en kompis vistades mycket på en flygplats där kompisens pappa var flygmekaniker.
– Jag började i flygskola 1956 och följande år tog jag min första ensamflygarexamen vid Malms flygfält. På uppflygningen fick man ha en röd flagga efter flygplanet så de andra skulle veta att det var en nybörjare bakom spakarna. Men allt gick bra då och det har det gått hela tiden, säger Matti.
Eftersom Mattis pappa hade tillbringat 12 år i Amerika tänkte Matti att också han skulle ta sig över Atlanten för att fortsätta sin flygkarriär där.
– Men det tog så väldigt länge att få visum så jag bestämde mig för att åka till Kanada i stället.
Han kom till Toronto där han fortsatte utbilda sig. Han tog bland annat ensam-sjöflygcertifikat. 
Efter tre år i Toronto i Kanada flyttade han till Nevada där han var ett år medan han funderade på vart han skulle ta vägen härnäst.
– Jag valde mellan Sydamerika och Alaska. Det blev Alaska. Där jobbade jag med skogsarbete och på ett elbolag tills jag fick ihop pengar för att köpa mig ett flygplan.
Matti köpte sig en Piper Super cob, ett tvåsitsigt flygplan som han sedan använde i arbetet med att bland annat flyga längs elledningarna och kontrollera att de var i skick.
Via Finland och Åland till Grönland
Matti flög också ut jägare till olika platser.
– Tillbaka tog jag både jägare och älgar i planet, säger han och skrattar.
Sedan valde Matti att återvända till Finland. Han tog vingarna av planet och stuvade in det i ett finskregistrerat fartyg som tog planet med sig till Finland.
– Sedan började jag flyga med planet hemma i Finland.
Matti fick erbjudande om att börja som pilot på Carairs flyg men efter noga övervägande tackade han nej.
Hur kom du till Åland?
– Min fru Britta kommer från Åland. Vi hade tillbringat mycket tid här så när jag fick förfrågan från Ålands skärgårdsflyg om jag kunde tänka mig att ställa upp och flyga för dem så gjorde jag det.
Mellan åren 1964 och och 1968 flög Matti vintertid i den åländska skärgården och sommartid på Grönland.
Vad gjorde du på Grönland?
– Jag hjälpte till med att söka malmfyndigheter från luften. En magnetometer hängde under planet och man flög så lågt det bara gick för att kunna ta upp signaler från marken. Jag flög för ett dansk företag, Danske Kryalitsällskapet. De hade en gruva där sedan tidigare.
Då vintern kom återvände Matti till Åland. Han satte då skidor på planet så att han kunde landa på den snöbeklädda isen i skärgården.
– Skärgårdsborna satte upp ruskor på isen så jag skulle se var jag kunde landa säkert. Speciellt på vårarna var det svårt att veta om isen skulle hålla. Vid Kumlinge såg jag flera gånger hål i isen runt landningsbanan. En kumlingebo sa att det var ingen fara, isen skulle hålla två veckor ännu. Men jag sa att det var sista gången jag kom med flyg för vintern.
Bisonoxe på landningsbanan
Matti återvände till Grönland och fortsatte flygningarna med att söka malm. Nu på Grönlands sydvästra sida.
– Vi var två piloter som avlöste varandra. Vi körde i åttatimmars pass. I närheten där vi hade vårt läger och landningsbana fanns en bisonoxe som vi döpte till Vili. De andra bisonoxarna hade sökt sig till bergen men Vili han stannade.
Ibland ställde bisonoxen Vili till förtret för piloterna då han intog start- och landningsbanan och inte släppte upp några flyg.
– Vi måste ibland skicka ut varningar via radion att det inte gick att landa på grund av Vili. Våra meddelanden gick ut i hela världen och från Tyskland fick vi frågan om vad Vili var. De trodde inte riktigt på oss då vi sa att det var en myskoxe, säger Matti.
Han har senare fått veta att myskoxen har sin begravningsplats vid flygfältet som är en amerikansk flygbas nu.
– Det finns ett minnesmärke där det står ”Här vilar Vili” till och med, säger Matti.
Han fick också uppdrag att flyga på Spetsbergen av ett franskt oljebolag. De ville ha flygfoton från olika områden.
– Men den sommaren var det så dåligt väder hela tiden så det blev inte många foton.
Följande uppdrag, som inte heller det skulle bli något, var att Matti blev kontaktad av Einar och Ingrid Pedersen som ville ha en till pilot med eget plan med sig för att söka en bra rutt för en expedition som skulle ta sig från norra Kanada via Nordpolen till Sibirien.
– Men de startade för sent så det blev inget av det hela, säger han.
Äventyr i Irak
Matti fortsatte med att flyga i 60 år innan han 2015 landade för sista gången i Kasviken på Åland.
– Jag har nog flugit lite senare också för att hålla certifikaten. Men det har inte blivit så mycket.
En av de mera spännande resorna med flyg som Matti varit med om var på 1980-talet då han åkte till Irak för att flygfotografera.
– Det var ett finska bolag som fått kontrakt och jag blev erbjuden jobb. Vi åkte ner en fredag i september och följande tisdag bröt kriget ut mellan Irak och Iran.
Det betydde att Matti satt fast med sitt plan i Irak eftersom luftrummet stängdes.
– Men en dag fick vi tillstånd att flyga ut. Vi hade planer på att flyga till Amman i Jordanien. Men efter ett tag kom två Mig fighterplan och tvingade ner oss i Damaskus i stället.
Det blev lite problem med tankning av planet och en hel del palavrande innan de äntligen fick tillstånd att flyga därifrån.
– De var lite misstänksamma över hålen i planet där kamerahusen ska vara. De trodde säkert att vi var spioner till en början, säger Matti och skrattar.
Han har varit med om många och spännande resor, bland annat som ambulansflygpilot i Ryssland.
Då hade jetplanen gjort sitt intrade och med ett sådant flög Matti fram till pensioneringen.
– Lite synd är det att jag inte fick möjlighet att flyga i Australien och i Sydamerika. Men jag har många trevliga minnen från de olika äventyr jag varit med om, säger han.

Nina Eriksson