Ibland när jag försöker städa hittar jag gamla skolfoton, de där passfotona som man tog utöver gruppbilden. Nyligen hittade jag ett foto från årskurs sju. På fotot har jag en grå collegetröja med dragkedja i kragen, troligen en skoltröja från Strandnäs. Minen är lätt butter och blicken visar tydligt att här ska det inte förekomma leenden eller glädje. På skolfoto i sjuan ska man vara vuxen.
Grundskolans passfoton är en stilstudie i att gå från sprudlande ettaplutt till svårmodig högstadieelev. Jag känner sådan ömhet när jag ser bilderna. De sex första åren fanns det inget som kunde stoppa mig från att le glatt in i kameran.
Lågstadiet vittnar om det glada 70-talets färgprakt. Röd polotröja under en hemstickad orangegul kofta. Frisyren så där ljusblont hemklippt pottig. I årskurs tre hade jag och min kompis Lara förbättrat våra leenden med väldigt mycket läppglans och man ser att vi övat oss på att le så glansen kommer till sin rätt. Sexans skolfoto är en dröm av rödtonat permanentat långt lejonhår och en grön tröja i fluffigt angoragarn. Och det där leendet, som inte gick att stoppa även om det syns att jag försökte in i det sista.
I åttan ser man resterna av hempermanenten mamma övertalade mig till, för att det var så mycket billigare. Och det skulle bli minst lika bra. Det blev det förstås inte och det vittnar de småkrulliga risiga topparna om.
I nian ösregnade det på vägen till skolan och vår klass hade oturen att vara bland de första som fotograferades. Min snedlugg kom inte till sin rätt i wetlook. Och jag minns att jag hatade bilden eftersom fotografen lurade mig att le.
Först nu inser jag nyttan med bilderna. Det är sällan man får sina barn uppställda med ordning och fotograferade som ett tidsdokument över utvecklingen. Även om man kanske inte behöver 30 kopior av varje bild.