Frågan om hur Sverige inledningsvis hanterade pandemin är knappast intressant längre. Möjligen senare med facit i hand när hanteringen ska utvärderas.
Många har avlidit i covid-19 som en följd av långt tidigare inbyggda systemfel i äldrevården. Även delar av återstående mortalitet kan troligen förklaras med svensk särart i jämförelse med grannländerna. Orsaker som inte nödvändigtvis måste ha med strategierna att göra.
Ute i samhället är det svårt att se kopplingen till vad som rapporteras i utländska media. Frånsett svenska mediers rapportering om arbetsbelastningen på sjukhus, upplevs utländska beskrivningar som overkliga. När man tar på sig engångshandskar och ibland kanske mun- och nässkydd, håller avstånd och så vidare, undrar man om detta verkligen är nödvändigt. De flesta är ju friska.
Tegnell påstår att flockimmunitet inte är hans strategi även om det lät så i begynnelsen. Samtidigt som kritikerna fortsättningsvis hävdar att i Sverige är målet flockimmunitet. Hur är det egentligen?
En situation som på gatan inte upplevs stämma överens med utländska beskrivningar i kombination med rörig information från myndigheter och kritiker får känslorna att svalla. När sedan alla svenska medborgare förklaras som pestsmittade och ”persona non grata” i andra länder är följden naturligtvis beskyllningar och hätska angrepp på varandra beroende på vilket läger man tror på. Men så illa är den internationella mobbningen och diskrimineringen ändå inte.
Nu slipper vi inresande smittade från andra länder och svenska medborgare hindras av andra länder att resa till utlandet för att hämta smitta, så det är lugnt! Eller hur?
Jan Westerberg

Ålandstidningen