Kompani Nord ger just nu musikteatern Jorden runt på 80 dagar på Alandica. Pjäsen är baserad på fransmannen Jules Vernes roman och utspelas året 1872 . Regissör är Arn-Henrik Blomkvist och de flesta av skådespelarna, sångarna och dansarna är från Åland.

Den numera så kända handlingen är att engelske gentlemannen Phileas Fogg slår vad med herrarna i Reformklubben om att han kan resa jorden runt på 80 dagar. Vadslagningsumman är på 20.000 pund. Han anställer betjänten Jean Passepartout och beger sig ut på detta skakiga äventyr. Fogg har med hjälp av Thomas Cooks resebok i detalj planerat hur han med tåg och ångfartyg ska genomföra resan. Kvar i London sitter vännerna i reformklubben och gnuggar händerna av förtjusning. Penningsumman var redan rodd i hamn!

Vi får följa med på en rolig, absurd och stundtals vacker resa tillsammans med skådespelarna i ensemblen. Redan i första scenen förs vi in i 1800-talets rekvisita med jordgloben och klockan centralt placerade i Reformklubbens rum. Vi bekantar oss med Niklas Häggblom som spelar den pedantiske Philias Fogg, vars person leder oss genom föreställningen. Men vi möter också herrarna i reformklubben som då och då brister ut i patriotiska sången Rule Britannia. Från storbildsfilm på scenen växlar miljöerna från land till land och ger oss föreställningen att vi åker med på resan.

Dans och sång varvas med snabba scenbyten och handlingen drivs ständigt framåt. Niklas Häggblom – bekant på Åland från rollen som Ålandskungen – har här inte så mycket spelutrymme till att charma publiken. Fogg är ju en streber och pedant och det måste ju framgå. Medan betjänten spelad av Johanna af Schultén har alla möjligheter, och hon tar dem. I sin utstyrsel är Passepartout en könlös person, som är smart, snäll och realistisk som talar svenska med fransk brytning. Johanna befinner sig i den karaktären föreställningen igenom. Proffsigt kroppsspråk förhöjer också hennes spel. Hon imponerade verkligen.

Imponerade gjorde också Ulf Weman i rollen som försäljare/engelsk konsul. I varje land vi kommer till står han där och vi njuter av återseendets möte.

Jag vill också nämna den energiske detektiven Fix som är övertygad om att Fogg rånat Englands Bank. Kaj Lybäck spelar Fix med underbart distinkt ansiktsuttryck och kroppsspråk som lockar till stora skratt. Skrattarna på sin sida får också Maria Johans bland annat i sin kinesiska dans. Men även som medlem i Reformklubben. Hon bjuder stort på sig själv! Också Kenneth Johans får oss att storskratta både som gaskontrollant och som författaren Jules Verne. Regissören har låtit skådespelarna överdriva röstvolymen, till att vara pipig, stark, skrikig eller bara snäll. Det ger stor effekt i spelet även där handlingen inte är så spännande. Erik Fogner är den som oftast måste höja rösten i sin rollkaraktär. Det gör han distinkt och bra.

Sång och dans gav enerigi, puls och glädje i föreställningen. Sånginsatserna var bra och säkra med bland annat Linn Weman, som också gjorde talrollerna övertygande. Carolina Furbacken hade dock de största sångnumret och det framförde hon säkert och skönsjunget.

Musikinstitutets danstrupp dansade bland annat indisk Bollywood-dans och amerikansk line dance på ett charmigt och proffsigt sätt. Fart och fläkt var det minsann! Men den vackraste scenen var när sällskapet åkte luftballong bland molnen. Snygg scenografi av Ulrika Kjeldsen och AH Blomqvist och tidstrogna och snygga kostymer av Gunilla Nilsson och Lena Andersson. Det enda som inte var tidsenligt i rekvisitan var jordgloben som var elektrifierad och modern – men det är ändå en petitess. Så gå och låt er roas av denna absurda och härliga musikteaterföreställning!