Vi håller hårt i våra egna konstnärshelgon på Åland, där namn som Joel Pettersson och Anni Blomqvist kommer med bröstmjölken och fortsätter att lyftas upp även i samtiden. Men visst finns det dem som fallit i glömska lite. De som trots sina stora kulturgärningar inte riktigt fått medalj på samma sätt som andra för att de levt eller verkat på ett sätt som avvikit från den åländska normen.

Robert Nordling föddes 1936 på Baggholma i Brändö, men flyttade under sitt 23:e år till Sverige där han levde i över 30 år. Arbetet på Surahammars Bruk och dess stålindustri blev hans vardagsmiljö, liksom påhugg inom lantarbete, fiske och gruvnäringen. Hans litterära debut kom 1983 med dikthäftet ”I begynnelsen var Baggholma världens medelpunkt”, där han förutom att beskriva barndomen i Brändö även behandlade arbetets påverkan på kropp och sinne, klasskamp och solidariska ideal.

Det är en fantastisk liten bok, men Nordling skrev om en arbetskultur med termer som den åländska publiken nog inte kunde känna igen sig i. Den ligger för långt ifrån det åländska, både politiskt och konstnärligt.

Mötte samma öde Aili Nordgren? Hon föddes 1908 i småbrukarfamiljen Salminen i Vargata, Vårdö, som skulle frambära flera framträdande konstnärssyskon. Hon debuterade under andra världskriget med diktsamlingen ”Rödbränd mark” 1940. I Nordgren texter finns en socialistisk livssyn som präglar hennes lyrik, prosa och dramatik – något som kontrasterar mot det konservativa och antikommunistiska Åland. Hon var sekreterare i Finlands kommunistiska partis Mariehamnsavdelning och var med och grundade Samfundet Finland-Sovjetunionens Ålandsavdelning 1945, innan hon flyttade till Helsingfors 1947. Men redan ett decennium tidigare hade hon bott i New York och rört sig flitigt i stadens finländska socialistiska kretsar.

Hjälten ska spegla nationalstaten

Under en resa till Belgrad nyligen flanerade jag utanför Konstakademien och Moderna Museet, två miljöer som är nära knutna till den världsberömda konstnären Marina Abramović som präglat hela performance-genren med sina verk, men som inte bjöds in att ställa ut hemma i Serbien på 44 år.

”Ingen har bjudit in mig att komma tidigare. Frånvaron var inte avsiktlig från min sida”, sa Marina Abramović till BBC inför öppningen av hennes ambulerande retrospektiv ”The Cleaner” på Moderna Museet i Belgrad 2019. Det var i Belgrad som utställningen skulle komma att bli som mest omfångsrik, trots att den redan hunnit vara på turné i två år vid det laget, organiserad av Moderna Museet i Stockholm.

Vilka får bli kulturella nationalhjältar? Nationalhjältar väljs inte alltid officiellt, men spelar en stor roll i nationalstatens bild av sig själv. I volym fyra av ”History of the Literary Cultures of East-Central Europe” understryker litteraturprofessorn John Neubauer att den litterära nationalskalden måste verka på ett sätt som ligger nära nationens identitet och ändamål, eller åtminstone tros göra det, samt skriva på ett nationellt språk.

I Norden blev sekelskiftet en era för nationsbygge och kulturell utveckling och således en tid för att rama in den nationella konsten med dess ”hjältar”. Men för att etableras som hjältar behövde konstnärerna, som ofta periodvis vistades utomlands, domesticeras på nytt. Här kommer konstnärens bostad, museum eller annat tillhåll in som ett viktigt steg i processen mot att demokratisera konstnärens arbete till en ”folkets ägodel”, skriver Charlotte Ashby, doktor i konsthistoria, för Artist’s Studio Museum Network.

Behandlade arvet ”fel”

”The grandmother of performance art”, Marina Abramović, föddes 1946 och utbildade sig i måleri på Konstakademien i Belgrad samt i Zagreb mellan 1965 och 1970. Under 70-talet undervisade hon också på Konstakademien i Novi Sad. Men de tidiga konstnärsåren i Jugoslavien möttes inte av idel applåder, och hennes soloutställning i Belgrad 1975 blev den sista på 44 år. ”Att ha en mentor, någon som gått igenom liknande upplevelser, var en lyx som vi inte hade på den tiden. Vår konst och våra idéer var så annorlunda från det som ansågs accepterat och etablerat, att systemet stötte bort oss oftare än det stöttade oss”, sa hon till serbiska BBC.

Ändå är det just stoppet i hemstaden Belgrad, den där hösten för fyra år sedan, som hon var mest peppad på. Inte sedan soloutställningen på MoMa 2010, ”The Artist Is Present”, hade hon sett fram emot en utställning så mycket. I den serbiska veckotidningen Nedeljnik publiceras ett personligt brev från henne till Serbien, där hon konstaterar hur betydelsefullt det är att få återvända som professionell konstnär och få återintroducera sig själv på den belgradiska scenen. ”Jag har bara kommit hem för att hälsa på familjen. (…) Nu, nästan ett halvt sekel senare, vill jag visa för särskilt den yngre generationen vad jag gjort alla dessa år”.

Tämjdes inte

Marina Abramović lämnade Jugoslavien redan 1976. Hennes långa och märkbara frånvaro, frivillig och ofrivillig, hindrade ett domesticerande av henne som jugoslaviskt kärleksbarn. Men det är inte bara hennes utländska adresser som gjorde att hjälteskapet aldrig tilldelades henne. Hennes konstnärliga mål var aldrig att bekräfta Jugoslaviens självbild och ideal. Med den egna kroppen som insats och i tät interaktion med både publik och konstnärliga samarbetspartners, har Abramović riktat fokus mot sitt arv, och använde tidigt starkt laddade symboler som stjärnan och korset i sin konst. Men inte på ett sätt som passade den tidigare unionen. Här kan också nämnas verk som ”Balkan Baroque” från Venedigbiennalen 1997, som tillägnades offren för krig och folkmord i hemregionen. Abramović satt vitklädd på en stor hög djurben och skrubbade knotorna rena från smuts och blod, hon sjöng sånger och berättade historier från sitt hemland under sex långa timmar. En performance som den jugoslaviska paviljongen självklart vägrade att backa.

Precis som Belgrad till sist äntligen bjöd hem Marina Abramović, är det hög tid för de åländska konstnärsrevolutionärerna att åter bjudas hem till Åland. Vi behöver hitta nya sätt att lyfta fram dem i ljuset. Det är av stor vikt att revidera vilka vi helgonförklarar så vi inte fastnar i en odemokratisk kulturell historieskrivning.