För nästan exakt ett år sedan fick Johanna Evensons pappa Henrik Helander en stroke. Inom ett dygn var han död, berättar hon i förordet till sin gripande lilla bok ”Det var något jag ännu ville säga.”
I sin sorg och saknad vände hon sig till skrivandet för att i en rad korta brev kunna fortsätta det samtal som hon haft med sin pappa under hela sitt liv.
Hon väljer att släppa in oss främmande läsare i detta intima samtal. Men utan att kompromissa med sin djupt kända saknad, undviker hon att bli påträngande privat, utan håller sig på en allmänmänsklig men innerligt personlig nivå. En elegant balansakt som kräver sin stilistiska fingertoppskänsla.
Resultatet är en klok och ofta vackert poetisk bok i praktisk sorgebearbetning. Johanna Evenson skriver också i efterordet att det är syftet med att dela med sig av texterna.
Hej Pappa,
på ett gammalt foto står du på huk bakom mig då jag tar
mina första vingliga steg. Jag kämpar på för att försöka
lära mig gå utan ditt stöd.
Nu är vi där igen!
Betraktelserna rör sig mellan det vardagliga och mer filosofiska.
Hej Pappa,
nu står jag här med famnen full av alla timmar och
minuter som var avsatta för dig.
Jag möblerar om min framtid: flyttar bort den stol
på vilken det var tänkt att du skulle sitta, viker ihop de
lakan som du skulle ha sovit i, ställer tillbaka mjölet jag
skulle ha bakat toscakakan av. Vad ska jag nu göra med
alla dessa meningslösa överloppstimmar?
Det är inte bara den avlidne som lämnar ett tomrum efter sig. Det delade livet där vi kompletterar varandras existenser försvinner också. Minnena finns kvar, men bleknar långsamt när de inte längre fylls på med nya gemensamma upplevelser. ”... det är inte bara dig jag saknar. Jag saknar också mig själv, den person jag var i förhållande till dig”, som författaren skriver.
Hej Pappa,
idag under min morgonpromenad stannade jag upp för
att titta på en speciellt vacker maskros. Vad synd, tänkte
jag, att blomman inte kan se sin egen skönhet. Fast så
som våra ögon är placerade är det tydligen inte meningen
att vi heller ska kunna se våra egna ansikten. Tanken var,
skulle jag tro, att vi skulle spegla oss i varandras ögon
– så som en liten flicka kan avläsa i sin Pappas blick att
hon är vackrast i världen.
Alla har vi olika sätt att sörja. Sitt eget kan man kanske inte veta förrän sorgen kommit en riktigt nära. Samtidigt som en del reaktioner kan kännas banala eftersom känslorna är allmänmänskliga. Efter att ha läst en bok om sorg och känt igen mycket, konstaterar hon: ”... det borde ju vara till tröst men jag känner mig mest generad – så där som en tonåring som inbillat sig att hans första förälskelse var en sällsynt och unik upplevelse.”
Hon är kantor i Norra Ålands församling och han var präst i dåvarande Hammarlands församling. Deras delade gudstro tröstar: ”När de i himlen frågar dig: 'Och vems pappa var du då?' hoppas jag att du fortfarande säger: 'Jag är.'”