Med sin pappas gamla dagbok i väskan reser huvudpersonen, en ung man i dryga 20-årsåldern, till Indien. Han har kört fast i studielivet här hemma och behöver en nystart. När han föddes arbetade pappan som maskinist på ett lastfartyg. Anteckningarna skildrar några trista månader för ankar i Bombay. Men framför allt innehåller dagboken pappans tankar om det faktum att hans älskarinna Lena väntar hans barn, bakom ryggen på hans hustru Siv. Han vill inte ha barn, men Lena vill behålla det och försäkrar att han inte behöver befatta sig med det.

Det framgår aldrig av berättelsen vilken relation berättaren sedan fick med sin ovilliga pappa under uppväxten, men den förefaller ha varit distanserad. Kanske pappans beslut att ge honom dagboken är ett senkommet försök att förklara sig.

Romanen utspelar sig dock inte i det förflutna utan i nutiden i det Indien där berättaren reser och lär känna en rad olika människor som på olika sätt varierar romanens grundtema: faderskap mot frihet. Boktiteln ”Raga” är hämtat från den indiska musikgenren som liksom jazzen bygger på musikaliska variationer.

Huvudpersonen guidas en bit på vägen, både geografiskt och intellektuellt, av hippien Helmut som övergett sin familj hemma i Tyskland för att kunna röka gräs på heltid. Helmut har en filosofi om att man har två liv. Först det liv man som ung lever med ett oändligt antal valmöjligheter, och sedan det andra, riktiga, livet som börjar när man bestämmer sig för att göra det man är ämnad för.

Men framför allt träffar han och förälskar sig i österrikiska Isabelle, en kringflackande konstnärssjäl. Men innan det egentligen hunnit hända något avgörande mellan dem reser hon vidare mot sin studio i Kerala, och han beslutar att följa efter för att inte förlora henne.

Resan bjuder på flera dramatiska händelser och bekantskaper med vinddrivna existenser, fulla av ruelse över svikna förhoppningar. En otäck scen på en polisstation stannar kvar i minnet efter avslutad läsning. Kanske för att den i sin våldsamhet blir en så dramatisk kontrast till berättelsens annars mer lågmälda glöd.

Martin Högstrand beskriver ett hett och urbant Indien, långt från turistbroschyrernas färgstarka fotografier. Prosan är tät och suggestiv. Han är skicklig på att bygga upp stämningar av oförlöst längtan efter klarhet.

Berättarrösten är i jag-form. Hans upplevelser filtreras genom ett försiktigt distanserat och intellektuellt förhållningssätt. Han för filosofiska samtal om frihet med sina bekantskaper, för det mesta utan att hänfalla åt det alltför pretentiösa. Han är en sökare som vill förstå sig själv och prövar olika förhållningssätt. Ilskan mot den svikande pappan växer utan att han vet vad han ska göra av känslorna. Hur han själv skulle hantera samma predikament, blir en fråga med växande relevans genom berättelsen.

”Raga” är en rik idéroman och helt klart Martin Högstrand bästa och mest ambitiösa verk hittills. Han har hittat och förädlat sitt författarspråk. Även när scenerna står stilla i den dallrande hettan skapar han ett sug framåt. Som läsare vill man veta om huvudpersonen lyckas hitta Isabelle igen och om det finns väg till försoning med det förflutna.