Tillräckligt lindrigt för att inte alarmera Sverige – som i praktiken inte tycks ha haft invändningar mot fördraget. 

Men det finns även en annan tolkning. Medan förhandlingarna i Moskva pågick som intensivast, godkände den sovjetiska Östersjöflottan (KBF) den 10 september en detaljerad anfallsplan mot Åland, vars rubrik i översättning lyder: Operationsplan för erövring av Ålandsöarna. Detta alltså samtidigt som Sovjetunionen krävde öarnas demilitarisering.

Klart är att Åland under de sista krigsmånaderna alltmer uppmärksammades i den sovjetiska marina planeringen, och om kriget fortsatt hade man bland annat tänkt placera en av de större jagarna i Södra Kvarken (Märketområdet) för att underlätta ubåtarnas genomfart in i Bottenhavet. Därifrån skulle ubåtarna lätt kunna angripa konvojtrafiken norr om Åland, och samtidigt spärra infartslederna med ett stort antal ubåtsminor. Mineringarna var redan fastställda med noggranna koordinater. De första spåren av en regelrätt anfallsplan återfinns däremot i en studie utarbetad vid KBFs operativa avdelning, daterad den 21 januari 1940. Där beskrivs bland annat Ålands strategiska betydelse, liksom motståndarsidans styrkor, medan Eckerö och Mariehamn utpekas som landstigningsområden. Ifråga om styrkebehovet görs dock beräkningar enbart utgående från tyskarnas landstigning på Dagö och Ösel hösten 1917. Åland finns även med i en övergripande plan från juli, som framförallt handlar om en storoffensiv mot Tyskland och inbrytningar i Finland.

I ingressen till den nu aktuella septemberplanen, som undertecknats av statschefen konteramiral Pantelejev, samt godkänts av KBFs kommendör viceamiral Tributs, anges huvudmålet: ”Att erövra och hålla öarna Eckerö, Åland och Lemland, med efterföljande rensning av resterande fiender på övriga öar i Ålands skärgård”. I korthet handlade det om att i tre vågor landsätta en förtrupp åtföljd av en förstärkt infanteridivision, totalt ca 18 000 man. Även nu skulle Eckeröbukten och Mariehamn vara huvudmålen, men med Torpbukten (Eckerö) och Gottbybukten (Jomala) som reservmål.

I bilagor anges detaljerat de truppslag som skulle avdelas för operationen, liksom deras respektive transportfartyg. En förtrupp som inlastats i estniska Paldiski skulle inta landstigningsområdena, och utgöras tre bataljoner marinfanteri (vardera 887 man, med närförsvarsartilleri och pansarvärn, samt bilar, traktorer och hästar), samtidigt som en luftlandsättningsbataljon (ca 500 man) skulle anfalla försvaret i ryggen. När områdena var säkrade skulle en första omgång infanteri överföras från Paldiski, bestående av en stabsenhet med spaningsbataljon (totalt 460 man, hästar, bilar, pansarfordon), vidare två infanteriregementen (vardera 2840 man, 880 hästar, 19 bilar, 11 traktorer, 6 pansarfordon, 325 vagnar, samt 6x76 mm fältkanoner och 12x45 mm pansarvärnskanoner). Därtill ett första artilleriregemente (2500 man, 600 hästar, 45 bilar, 40 traktorer, 27x75 mm fältkanoner, 12x122 mm och 12x152 mm haubitsar), liksom en pionjärbataljon (430 man, hästar, bilar, traktorer).

När dessa väl landsatts skulle transportfartygen återgå till Paldiski och lasta in den andra omgången: ett tredje infanteriregemente (styrka som ovan), ett andra artilleriregemente (1800 man, 70 bilar, 72 traktorer, 24x152 mm kanoner), en stridsvagnsbataljon (380 man, 44 bilar, 42 lätta stridsvagnar typ T-26), samt en underhållsavdelning (730 man, bilar, hästar vagnar). För övertransport, landsättning och närskydd skulle man sätta samman en särskild stridsgrupp (OON) med jagare, transportfartygen samt bombflyg. Utöver denna skulle Eskadern (slagskeppen Oktjabrskaja Revolutsija och Marat, två eskaderledare och sex jagare) hållas i beredskap i norra Östersjön, och längre bort Lätta avdelningen (kryssaren Kirov och jagare), samt två ubåtsbrigader och ytterligare två bombflygregementen. De senare skulle bland annat bomba flygfältet och hamnen i Åbo, samt bomba ”batterier på Åland för att trygga trupplandsättningar där”. Avdelat jaktflyg skulle täcka landstigningen från luften. Av andra dokument framgår klart att operationen skulle vara en del av ett större anfall mot Finland, bland annat genom en utbrytning från Hangöbasen. Något startdatum anges inte, men Ålandsdelen skulle uttryckligen genomföras under den första krigsveckan.

Planen innehåller emellertid även insatser riktade mot Sverige, och som definitivt skulle ha dragit in landet i kriget. Redan i gryningen första krigsdagen skulle kryssaren Kirov och två jagare utföra en fingerad attack mot Gotland, tillsammans med skolfartyget Komsomolets som lastat ”landstigningstrupper” i Riga. Dagtid skulle sovjetiskt flyg därtill fälla fallskärmsminor i Stockholms skärgård, samtidigt som dolda minspärrar skulle utplaceras i infarten till Stockholm, i området Söderarm-Arholma. Ett flertal ubåtar skulle därtill i god tid placeras utanför de viktigaste infartslederna längs svenska ostkusten.

Lyckligtvis aktiverades planen aldrig. Hösten 1940 började spänningar märkas i förbindelserna mellan de två vapenbröderna Stalin och Hitler. För att lösa problemen besökte Molotov 12-14 november Berlin, där de påföljande diskussionerna i praktiken kom att handla om två områden: Balkan och Finland. Molotov hävdade att Sovjetunionen ville avsluta ”den finländska frågan” på samma sätt som i de baltiska staterna – vilket underförstått betydde ockupation och annektion. Hitler varnade dock för en ny konflikt i Östersjön, samtidigt som Molotov hade svårt att förstå att man skulle tvingas uppskjuta sina önskningar i ytterligare ett halvt eller ett år. Diskussionen blev hetsig, men Hitler vägrade stenhårt gå med på ett nytt krig i Östersjön. Molotov fick slutligen tomhänt återvända hem. I detta skede var de två diktaturerna ännu alltför beroende av varandra för att riskera en fullständig brytning. Och när fortsättningskriget bröt ut i juni 1941 var det redan försent.

Lite hårddraget skulle man alltså kunna säga att Hitler räddade Åland. När den dåvarande tyske legationschefen i Helsingfors, Wipert von Blücher, kort efter Molotovs återfärd besökte Berlin, kunde den tyske statssekreteraren von Weizsäcker förnöjt konstatera: ”Der Führer har med stark hand hållit sitt paraply över Finland”.

Kenneth Gustavsson