Teater Alandicas uppsättning av ”Gökboet”, i säker regi av Pekka Sonck, är en riktig fullträff. Gillar du filmen blir du inte besviken.

Livet står nedmedicinerat stilla på den psykiatriska klinikens låsta avdelning. Syster Ratched styr med järnhand och tillåter inga avvikelser från reglerna. Ända tills den oregerlige McMurphy stormar in och börjar ifrågasätta. Dramat utvecklas till en envig mellan honom och syster Ratched. Den okammade individuella frihetssträvan mot det institutionaliserade våldsövertaget. En kamp på liv och död, och ett tema som känns lika aktuellt i dag som på 1960-talet när Ken Kesey skrev romanen ”Gökboet”, som dramatiseringen bygger på.

McMurpy, energirikt spelad av Jonas Love Danielsson, fungerar utmärkt som dramats motor. Han sitter sällan still, far runt och kommer med galna och upproriska idéer. Samtidigt finns det en uppstissad oro hos honom som blir alltmer framträdande ju längre dramat pågår, och insatserna höjs. Det är snyggt.

Som kontrast gör Joanna Isaksson syster Ratched med iskall tillbakahållen irritation. Hon spelar med små men effektiva uttryck.
 

Men Gökboet är inte ett tvåpersonersdrama, utan en ensembleföreställning. De andra patienternas olika personligheter spelar viktiga roller för helhetens dynamik. Regissör Pekka Sonck har skickligt koreograferat fram en ordnad röra på scenen där ibland uppåt tio personer rör sig samtidigt.

Ensemblen är samspelad och välbalanserad. Det finns inget svagt kort som bryter energin och tempot.

Av de mer framträdande birollerna märks John Farell som gör den väldige hövding Bromden med stum intensitet. Själsligt kastrerad av de orättvisor hans far och hans folk utsatts för, har han i sin självbild krympt till en dvärg som låter sig mobbas av de sadistiska vårdarna. I romanen är det han som är huvudpersonen och berättaren. Här på scenen får vi följa hans inre monologer via en inspelad röst, medan en ensam spotlight lyser upp hövdingens lidande ansikte. Det är gripande.

Proffsskådisen Erik Enge gör den stammande och patologiskt modersbundna unge Billy Bibbit med fullständig trovärdighet. Det svårt att inte ömma för den nyfikne men ack så orolige ynglingen som inte orkat bli vuxen. Syster Ratched kontrollerar honom grymt genom att hota att berätta för hans mamma hur han uppför sig.
 

Jimmy Konttinen har betydligt färre repliker, men stjäl nästan föreställningen med sin helt makalösa gestaltning av den ångestridne Scanlon med ofrivilliga grimaser och tics. Det skulle så lätt ha kunnat tippa över i karikatyr, men det gör inte.

Klara Wickberg, som McMurphys festsugna väninna Candy Starr, har också en mycket stark scennärvaro med sin medvetet vulgära framtoning som skapar både oro och fascination. Jonny Andersens motsatt nedtonade spelstil, som den godhjärtade och lite naive doktor Spivey, är lika imponerande i sin naturlighet.

Hela ensemblen är värd beröm, men dessa sticker ut lite extra.

Mångkonstnären Jonas Love Danielsson är även föreställningens scenograf. Han har lyckats bygga om Alandicas auditorium till ett fullständigt trovärdigt uppehållsrum på en psykiatrisk klinik, komplett med glasbur och högtalarsystem. Mycket snyggt.

Teater Alandicas och Pekka Soncks ”Gökboet” är kort sagt ett stycke levande och riktigt bra teater.