För Grete Sneltvedt är teatern inte så mycket en tradition som ett förhållningssätt till livet.

– Kravet som ställs på oss är att vi fortsätter utvecklas som människor. Och man får inte undervisa om man inte fortsätter jobba med sig själv som människa och som konstnär. Det har jag tagit med mig, när jag har jobbat med barn, unga vuxna, studenter och professionella.

Nyfikenheten på nya teaterverktyg och uttrycksmöjligheter har lockat henne att fortsätta vidareutbilda sig genom hela livet. Det som förhoppningsvis sker i de laddade ögonblicket då skådespelaren möter publiken är resultatet av en mängd sammanstrålande kvaliteter. Det kanske tydligaste uttrycket, manusets ord, är bara en faktor av flera. Hur lägger man rösten? Hur andas man? Vart riktas blicken? Vad uttrycker kroppsspråket? Och hur rör sig kroppen, enskilt och i förhållande till de andra skådespelarna? Alla är lika viktiga pusselbitar i den helhetsupplevelse som publiken tar emot och reagerar på.

– Det som sker på scenen är helt unikt. Men allt måste med, allt är av betydelse, säger Grete Sneltvedt.

I Aten på 1970-talet lärde hon känna en teatergrupp som visade henne vad som faktiskt står på spel.

– Det var i en av de politiskt mest radikala delarna av Aten, med människor som blivit förflyttade dit från Turkiet. Jag blev medbjuden på en repetition av en av de grekiska klassikerna, på en bakgård. Det var fruktansvärt hett och dammigt och jag minns att jag kände att här spelar de teater på liv och död.

Några år senare reste hon till Stockholm för att gå sin första akrobatikkurs.

– Jag lärde mig göra saker som jag inte visste att man kunde göra med kroppen.

Det fördjupade hennes intresse för fysisk teater. Hon studerade mim, gick en clownskola, lärde sig fäktas och slåss på scenen.

– Allt gick ut på att gestalta med kroppen. Och det ledde mig vidare till de fria teaterscenerna där jag kommit att verka. Min väg har varit att ständigt fortbilda mig, ständigt undervisa andra och ständigt skapa egna projekt.

Hon studerade ”method acting” som, förenklat uttryckt, går ut på att skådespelaren förkroppsligar sin roll. Vilket förde in henne djupare in i den ryska teatertraditionen. Hon studerade och arbetade med läraren Jurij Alschitz i flera år. 2001 deltog hon i Teaterolympiaden i Moskva.

– Det var spännande. Vi samarbetade med Teaterhögskolan där. När jag sedan gick tillbaka till att arbeta mer fysiskt igen hade jag hela den analytiska apparaten med mig.

Hon fördjupade sig i hur man jobbar med kroppens rörelser i tid och rum.

– Och det var jätteviktigt när jag började studera röstarbete, som jag ju jobbar med i dag, med röstpedagogen Nadine George. Hon behövde inte berätta för mig hur jag skulle röra mig.

Att vägen in i teatern gick via de fysiska uttrycksmöjligheterna tror hon har att göra med uppväxten i Norge och att de var mycket ute i naturen.

Hon är mellanbarnet av fem systrar. Pappa var officer, seglade på de sju haven och stred mot tyskarna som fallskärmsjägare under andra världskriget. Han deltog senare i FN:s fredsbevarande styrkor i Gaza. Mamma var sjuksyster och morfar var gränslots.

Familjen flyttade ofta. Resandet har fortsatt vara en viktig del av hennes vuxna liv. Hon har jobbat i Sverige, Norge, Finland, Danmark, Estland, Moskva, Italien och Tyskland.

– Jag hade en barndom full av berättelser och jag tror att jag behövde kropp till alla dessa berättelser. Dessutom har jag motstånd mot orättvisor i min dna. Jag har aldrig varit partipolitiskt bunden men jag har alltid varit väldigt socialt medveten.

Hennes grundsyn är att en av teaterns huvuduppgifter är att synliggöra människan och hennes livsvillkor.

– I mötet med publiken finns en önskan om att öppna en dialog där konflikter i olika former träder fram i sin komplexitet och ger rum för tolkningar.

Till Åland kom hon för 19 år sedan tillsammans med sin man Staffan Nilsson vars farmor Ljuba Englund härstammar från Englunds i Norrboda.

Här grundade hon LumparLab Teaterförening, som blev basen för flera åländska teaterprojekt, liksom en lång rad seminarier och workshops som lockat internationella teaterarbetare till Åland. Samtidigt som hon fortsatt att arbeta som gästlärare på högskolor, universitet och folkhögskolor i Finland, Sverige och Norge. 

En av hennes första åländska uppsättningar var Leo Löthmans drama ”Gustavas arv”. 2008 satte Lumparlab upp barnteatern ”Snäll”. Den följdes av flera uppsättningar. Skuggteaterföreställningen ”Ravn” turnerade internationellt och gavs på flera språk. LumparLabs sista projekt, innan nedläggningen härom året, blev berättarföreställningen ”Jag lever än” baserad på intervjuer med åländska äldre.

Hon säger lite sorgset att det blivit parallella världar, hennes åländska och hennes internationella teaterarbete.

I dag är Grete Sneltvedt djupt engagerad mot Israels krigföring mot palestinierna i Gaza. Hon talar på manifestationer, översätter och högläser palestinsk poesi och har framfört Gaza-monologerna på Stadsbiblioteket i Mariehamn.

– Jag är ett kärl för deras berättelser genom att gestalta deras ord.

Blir det mer teater?

– Jo, jag har fått ett erbjudande jag inte kan berätta mer om ännu. Och jag jobbar med en teaterklubb för åtta tjejer i 9-10-årsåldern i Jomala. Det är mycket roligt. Och jag läser högt på äldreboenden. Läsandet har varit jätteviktigt för mig under hela livet.